På min väg hem från Smedjebacken...

...idag genomförde jag en etnologisk studie i miniformat. Det roar mig att studera människors beteenden i olika sammanhang. På bussen vad det inte så mycket att titta på. Folk löste korsord eller sov liksom jag själv. När jag klev på pendeltåget började däremot det roliga. Det var ganska många som skulle på på Centralen så jag skyndande mig lite längre fram. Jag hann inte tillräckligt långt fram för att kunna få en sittplats men det brukar ordna sig så småningom. Jag ställde mig vid dörren som slogs igen och vi åkte iväg. Precis bredvid mig fast med en vägg emellan satt ett ungt par. De hade en Ipod som de delade hörlurar till. De verkade zappa mellan låtarna och inte riktigt kunna bestämma sig. Två stationer senare fick jag en sittplats. Jag satt mitt emot ett annat ungt par som också delade hörlurar till en Ipod. De verkade inte heller kunna bestämma sig för vad det skulle lyssna på. När jag tittade runt omkring såg jag att där jag förut stått stod nu ett par tjejer som även de delade hörlurarna till en Ipod. De verkade ha bestämt musik men de stod på var sida om gången med sladden till hörlurarna som en snubbeltråd mellan sig. Jag väntade med spänning på vad som skulle hända när någon ville passera. Det blev en missbrukare som gick runt i vagnen och tiggde pengar. Han vad så stirrig att han nog hade gått rakt på om den ena tjejen inte dragit ur sin hörlur i sista stund. Paret framför mig gick av men ersattes av en skara män av utländsk härkomst sk invandrade. Två satte sig där de unga paret hade suttit, en satte sig bakom och tre på andra sidan mittgången på var sitt tvåsittssäte. Först reagerade jag inte, jag brukar inte ha synpunkter på vad folk sätter sig. När de sedan började prata med varandra allesammans fann jag att jag satt mitt i en korseld av ord som jag inte förstod. De bjöd varandra på bullar och de flyttade öl som de inhandlat någonstans mellan varandras väskor. Jag befann mig mitt i något jag varesig ville eller kunde deltaga i. Likfullt var jag mitt i allt ihop. Det var en märklig känsla. Varför sätter man sig utspritt om man ändå ska umgås? Jag tror inte svenskar gör så. I alla fall inte när de är nyktra. Kom jag fram till något i min mycket ovetenskapliga lilla ministudie? Resultatet måste väl i så fall bli att delad glädje är dubbel glädje...(?)