...man inte alls känner är egentligen inte alls svårt bara man kommer över den första tröga starten. På måndagens MK-möte blev jag uppmärksammad på att det kan vara minst lika svårt att ta emot en komplimang. Ofta ursäktar man sig med att det som uppmärksammas inte alls är så märkvärdigt, tröjan är köpt på rea eller att man inte alls har städat hemme fastän någon tycker det är fint. Men vad är det man egentligen förmedlar då? Jo, man förmedlar att den andra har dålig smak. Vi måste lära oss att sträcka på oss, le och vara stolta när någon säger något vackert om oss.
Veckan som gick har haft en mix av tröghet när det gäller ork och svischande när det gäller tid. I måndags träffade jag min globtrotterkompis Hanna. Det var kul att träffa henne igen efter hennes långa resa. Jag fick ett jättefint pinnset med tallrikstabletter av henne. Nu har jag alla möjligheter i hela världen att lära mig att äta med pinnar så jag kan äta med värdighet hos "arga tanten" på sushibaren. Hela veckan förövrigt har haft små inslag av MK dagligdags. I måndags var det möte. på tisdag kom mitt paket som jag hade beställt, på onsdag hämtade jag paketet på företagsposten som ligget alldeles för långt utanför samhället för att vara användarvänligt för oss som inte har bil (men det känns alltid som julafton när jag öppnar det så det väger upp den flera km långa promenaden). På torsdag skickade jag ut några beställningar och idag har jag fått en vänlig hälsning i brevlådan från SD-Malin. Dessutom har jag fått in fler svar på min anonns om make up-modeller. Så vad har jag att klaga på? Jag känner mig ganska upprymd ikväll och på gott humör.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Nu väntar jag bara på att få använda pinnarna du fick ;)
Ja, OM du ska få. Det är nog bäst du lär mig använda dem annars kommer jag nog mest sitta och peta i maten. För det är väl just att peta i maten som det blir när man inte kan hatera sådana verktyg?
Kram / Mona
Skicka en kommentar