...så var det nästan helt ljust. Det är så tydligt att våren gör framsteg. Vi är nu i slutet av februari. Om snön inte behagat komma fram till nu så tycker jag faktiskt att den kan hålla sig borta.
Helgen som var hade jag Martin här. Inte en enda gång tänkte jag på att det var melodifestivalen. Jag möttes av löpsedlarna på söndag som talade om vem som gått vidare. Det känns som att det kan kvitta. Istället var jag och fästmannen på en "pryl och samlarmässa" som hölls i Scaniarinken. Kul att titta men föga som egentligen intresserade mig. På söndagen när jag vaknade kände jag mig vissen i halsen och varm i huvudet. Jag följde med Martin till biltvätten och såg på medan han tvättade bilen. Den var verkligen jätteskitig! På vägen hem stannade vi till vid Draknyckeln, en butik med nytt och gammalt och där man även kan bli erbjuden deltagande i meditativ sång. Mina nyvarande grannar bodde förut i huset där butiken ligger. Huset ligger bara några hus bort så det var kul att hälsa på de nya grannarna. Aldrig mer behöver jag bege mig in till Kristallgrottan i Gamla Stan för att handla presenter. De presenterna har jag där.
På kvällen öppnade jag min mailbox och hittade ett brev från min brevvän på Nya Zeeland. Det var tråkiga nyheter han hade. Frun i huset är sjuk sedan dryga året i cancer. Hon har genomgått massor av behandlingar. Nu hade hon gett upp och accepterat det faktum att hon var döende.
I morse kände jag mig om möjligt ännu mer förkyld. Huvudet är fullt av bomull och näsan rinner och kliar. En aning feber har jag också. Men vad har jag för rätt att gnälla? Det finns de som har det så mycket värre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar