Den långa vägen tillbaka

Natten till söndag blev jag magsjuk. Mina magsjukor brukar bestå i en högst två kräkanfall och sedan är det bra. Den här gången bara fortsatte det och fortsatte det till långt in på söndag. Jag undrar jag om det inte är vinterkräksjukan jag råkat ut för. Den trodde jag att jag var immun mot. Ack så fel man kan ha. Jag vet inte om jag någonsin kännt mig så ynklig och hjälplös. Jag kunde inte ens ta mig ut till toaletten helt på egen hand. Vid tre tillfällen som jag försökte var jag tvungen att krypa för att benen inte bar mig och ändå svimmade jag någonstans på vägen. Sedan insåg jag att det var lika bra att ropa på Martin för att få hjälp när det var dags. Toalettbesök bara VILL man klara av själv. Då är det bättre att få hjälp dit och det som ska ut hamnar där det ska än att det hamnar på hallgolvet. Det var en pärs! Nu är det bara den långa vägen tillbaka som jag försöker klara av. Jag har varit fullständigt dehydrerad. Det tar tid att fylla på depåerna igen. Magen fungerar inte riktigt som den ska ännu men det ordnar sig bara jag kan börja äta vanlig mat.

Så blev jag kvar i Smedjebacken lite längre än som var tänkt. Jag åkte hit i fredags för att Martin och jag skulle fira vår ettåriga förlovning. Det var i söndags det. Som tur var fick han sin present på lördagskvällen. Idag är det onsdag och vackert väder. Jag var en promenad ner till sjön igår för att testa krafterna. Då var det gråmulet och trist. Det ska bli en till sådan promenad idag, alldeles strax, fast nu i solsken. Kanske kan solen ge mig ytterligare energi att tillfriskna.