Dagens goda gärning...

...utfördes direkt på morgonen. Jag återförenade en mobiltelefon med dess ägarinna. Hon tappade den när hon i all hast sprang från spärren på Östertälje Station till tåget som när som helst skulle stänga dörrarna. Jag mötte henne några meter framför dörrarna ut på perrongen. Bixtsnabbt sprang jag fram till mobilen, plockade upp den vände och sprang tillbaka. Hon hade precis hunnit uppfatta att hon tappat den och vänt för att hämta den. Då stod jag där och räckte över den till henne. Det var dagens första adrenalinkick.

På jobbet fick jag frågan om jag kunde vara ansvarig för provmottagningen när vårt brasilianska främmande kommer på besök. Jag? En konsult! Jag har fått ett ansvarsområde vid en stor inspektion! Jag får tacka för förtroendet! Det är lite läskigt men samtidigt väldigt kul. Provmottagningen kan jag på mina fem fingrar så det ska inte vara några problem. Bra övning helt enkelt. En dag kanske jag har en högre befattning någonstans och då är det bra att ha övat under måttliga förhållanden.

Vid lunch åkte jag hem för att transportera mina söner till Arlanda. Pojkarna har en tid diskuterat barnbidrag i tid och otid. En av dem vill ha hela barnbidraget. Jag tycker det är förmycket. Men månadspeng ska de ha. Mina får 75 kr av mig som ska räcka till i princip godis eller någon tidning under de två veckor de är hos mig. Nu fick de 100 kr för att de skulle ut och åka. När vi hade checkat in och passerat säkerhetskontrollen frågade minste sonen om vi kunde handla något godis som vi brukar. Då svarade jag honom att han var i sin fulla rätt att göra vad han ville för de pengar han just fått av mig. Då fick han något att tänka på. Jag tror inte att frågan om barnbidraget kommer att komma upp på ett tag.

På jobbet har vi besök...

...av det "finare" slaget. Brasilianska läkemedelsverket inspekterar vår verksamhet för att se om vi är betrodda att få sälja mediciner i deras land. Idag på gruppmötet sa min chef att han med anledning av besökarna hade gått en extra sväng i lokalerna för att se hur det såg ut. Hans kommentar var att "det såg väl lika snyggt och trevligt ut som det alltid brukar göra". Sådana kommentarer gör mig glad. De har en lugnande effekt. När det är inspektion på gång är det lätt hänt att bli småhysterisk. Den chef jag har nu verkar ha en mer tillbakalutad attityd eller så är det helt enkelt så att han litar på den personal han själv valt att ha i sin arbetsgrupp. Jag blir glad när jag märker att människor litar på mig.

Vi packar i det här huset. Imorgon åker sönerna till min syster i Skellefteå för vidaretransport dagen därpå till Kittelfjäll. Själv ska jag vara hemma i helgen och titta på Vasaloppet. Nio mil på skidor är i allmänhet väldigt långt och i synnerhet när man som jag håller på i över 11 timmar. Kroppen blir rejält sliten. Jag minns att jag åkte de sista milen på ren vilja. Jag var så trött när jag kom ner till Mora att jag var på väg in i herrarnas omklädningsrum. Martin var tvungen att ta tag i mig och leda mig rätt. När man åker som motionär är målet inte att knäcka en viss tid utan att faktiskt åka i mål, att ta sig alla nio milen ända fram. Det var vinnarstämning i omklädningsrummet. Alla som hade tagit sig till Mora för egen maskin var riktiga vinnare. Sånt är härligt tycker jag.

I morse när jag gick över Gärtunafältet...

...så var det nästan helt ljust. Det är så tydligt att våren gör framsteg. Vi är nu i slutet av februari. Om snön inte behagat komma fram till nu så tycker jag faktiskt att den kan hålla sig borta.

Helgen som var hade jag Martin här. Inte en enda gång tänkte jag på att det var melodifestivalen. Jag möttes av löpsedlarna på söndag som talade om vem som gått vidare. Det känns som att det kan kvitta. Istället var jag och fästmannen på en "pryl och samlarmässa" som hölls i Scaniarinken. Kul att titta men föga som egentligen intresserade mig. På söndagen när jag vaknade kände jag mig vissen i halsen och varm i huvudet. Jag följde med Martin till biltvätten och såg på medan han tvättade bilen. Den var verkligen jätteskitig! På vägen hem stannade vi till vid Draknyckeln, en butik med nytt och gammalt och där man även kan bli erbjuden deltagande i meditativ sång. Mina nyvarande grannar bodde förut i huset där butiken ligger. Huset ligger bara några hus bort så det var kul att hälsa på de nya grannarna. Aldrig mer behöver jag bege mig in till Kristallgrottan i Gamla Stan för att handla presenter. De presenterna har jag där.

På kvällen öppnade jag min mailbox och hittade ett brev från min brevvän på Nya Zeeland. Det var tråkiga nyheter han hade. Frun i huset är sjuk sedan dryga året i cancer. Hon har genomgått massor av behandlingar. Nu hade hon gett upp och accepterat det faktum att hon var döende.

I morse kände jag mig om möjligt ännu mer förkyld. Huvudet är fullt av bomull och näsan rinner och kliar. En aning feber har jag också. Men vad har jag för rätt att gnälla? Det finns de som har det så mycket värre.

Jag skolkar

Jag skulle gjort en massa saker ikväll men jag orkar bara inte. Det är måndagsmöte på MK. Det bestämde jag mig tidigt för att inte gå på. Jag skulle vara hemma och göra en massa som jag inte gjorde förra veckan när jag var sjuk. Jag orkar inte göra någonting av det jag hade föresatt mig. Är det sånt här som kallas dålig diciplin? Antagligen! Jag känner mig som en skolkande högstadieelev, en orkeslös tonåring. Trots allt kanske det sätter sina spår att jag stiger upp klockan fem på morgonen?

När jag gick till jobbet över Gärtunafältet i morse så konstaterade jag att det var mycket ljusare än för bara någon vecka sedan. Vi går mot ljusare tider och kanske kan min ork och vilja komma tillbaka i takt med ljuset.

Äntligen hemma!

Jag är hemma igen sedan torsdags. Dotter Hanna ställde frågan via telefon om hon och hennes Magnus fick ställa en husvagn på gården. Det fick de inte. En stund senare ringde hon igen och berättade att hon ställt en överraskning i mitt rum. En husvagn, tänkte jag förskräckt. Förr när Hanna bodde hemma tycktes hon många gånger tro att vårt hus var en uppsamlingsplats för utrotningshotade husdjur. Nu för tiden verkar huset vara en avstjälpningsplats för möbler som man inte längre har användning av. Jag hade sagt nej till en husvagn. Då togs det tunga artilleriet in och operation överraskning inleds istället. När vi kom hem i torsdags lyste en röd fönsterlampa a la bättre bordellstuk i fönstret i mitt rum. Det var hennes överraskning till mig.

Ytterligare överraskningar väntade. Minsta sonen Martin hade städat alla rum utom toaletten, gästrummet och Mikaels rum. Det var så fint här! Å så stod det blommor på bordet. En bukett tulpaner med en kärlekshälsning från min fästman. "Till min blivande hustru" stod det på det medföljande kortet. Dagen var alla hjärtans dag men han var ju med mig hela tiden så det hade jag absolut inte förväntat mig.

Fredag prövade jag krafterna på jobbet. Det var fullt ös och det var kul att vara tillbaka. Tänk att man måste bli ordentligt sjuk för att uppfatta de små vardagligheterna som glädjeämnen.

Med oss hem hade vi Anna. Vi hämtade upp henne i E-tuna när vi passerade. Därav kom det sig att det första jag gjorde när jag kom hem var att städa iordning gästrummet som var ett av de få rum sonen inte hade städat. Det var så roligt att träffa henne. Det sker alldeles för sällan. Anna tycker jag uppdaterar min blogg alldeles för sällan och jag håller med. Ska försöka bättra mig på den punkten. Hon åkte igen på lördagen. När vi hade vinkat av Anna åkte vi till Moraberg för att se om vi kunde hitta en billig hylla till mitt nya rum. Det gjorde vi inte men väl kontorsstolen "Magnus" och dörrmattan "Välkommen" till Martin. Varken jag eller plånboken är på humör för att handla just nu så det var väl lika bra. En sväng in på Plantagen gav mig lite inspiration i alla fall. Det är märkligt men jag mår så bra av att vistas bland växande blommor och annat grönt. Det är precis som att deras växtkraft smittar av sig på mig.

Den långa vägen tillbaka

Natten till söndag blev jag magsjuk. Mina magsjukor brukar bestå i en högst två kräkanfall och sedan är det bra. Den här gången bara fortsatte det och fortsatte det till långt in på söndag. Jag undrar jag om det inte är vinterkräksjukan jag råkat ut för. Den trodde jag att jag var immun mot. Ack så fel man kan ha. Jag vet inte om jag någonsin kännt mig så ynklig och hjälplös. Jag kunde inte ens ta mig ut till toaletten helt på egen hand. Vid tre tillfällen som jag försökte var jag tvungen att krypa för att benen inte bar mig och ändå svimmade jag någonstans på vägen. Sedan insåg jag att det var lika bra att ropa på Martin för att få hjälp när det var dags. Toalettbesök bara VILL man klara av själv. Då är det bättre att få hjälp dit och det som ska ut hamnar där det ska än att det hamnar på hallgolvet. Det var en pärs! Nu är det bara den långa vägen tillbaka som jag försöker klara av. Jag har varit fullständigt dehydrerad. Det tar tid att fylla på depåerna igen. Magen fungerar inte riktigt som den ska ännu men det ordnar sig bara jag kan börja äta vanlig mat.

Så blev jag kvar i Smedjebacken lite längre än som var tänkt. Jag åkte hit i fredags för att Martin och jag skulle fira vår ettåriga förlovning. Det var i söndags det. Som tur var fick han sin present på lördagskvällen. Idag är det onsdag och vackert väder. Jag var en promenad ner till sjön igår för att testa krafterna. Då var det gråmulet och trist. Det ska bli en till sådan promenad idag, alldeles strax, fast nu i solsken. Kanske kan solen ge mig ytterligare energi att tillfriskna.

Herrklubben

Jag har varit på herrklubb. En riktig herrklubb med anor från 1800-talet. Hur hamnade jag där? Jag fick helt enkelt en inbjudan till att fira vår nya Sales Director inom MK. Hennes man är medlem i Sällskapet som klubben heter och därför hade hon också tillstånd att ordna bjudningar där, tillsammans med honom ska väl tilläggas. Jag ruschade hem från jobbet och slängde ihop en ugnspannkaka till pojkarna, bytte om till finkläder och gav mig iväg in till Stockholm. Väl framme, en kvart för tidigt, lokaliserade jag stället nästan genast. Det jag såg från andra sidan gatan där jag stod var en massa herrar i överrock och tänkte att dit vågar jag inte gå in själv. Jag gick tillbaka till tunnelbanan för att värma mig och vänta in tiden. På något vis känner jag mig lite malplacerad som ensam kvinna bland en massa herrar med överrock. I tunnelbanan hittade jag andra inbjudna så jag fick sällskap. Vi blev artigt mottagna. Vi behövde inte ens tala om vilket sällskap vi tillhörde. En samling kvinnor på en herrklubb är väl inte en så vanlig syn kan jag tro. Vi blev visade till "Kungarummet" där Malin och Oscar väntade. Där blev vi serverade bubbel och vi fick en liten förevisning av lokalerna och en liten presentation av Sällskapet. Klubben hade blidats år 1800 och de regler som hade instiftats då gällde ännu. Således var kvinnor inte tillåtna att vistas i lokalerna innan klockan 15. Om det gällde även serveringspersonalen ska jag låta vara osagt. Men det fanns utrymmen som kvinnor överhuvudtaget inte fick beträda. Vi gjorde lite jämförelser med vår egna verksamhet. Den är ju synnerligen tillägnad kvinnor så vi ska väl inte gnälla så mycket om det finns sådana här herrklubbar även om det onekligen är ett fascinerande fenomen att det lever kvar.

Det var så vackert överallt. Riktigt imponerande tyckte jag det var att det fanns en vägg i biblioteket som var tillägnad ledamötenas egna författade böcker. Åtskilliga kända namn hittade jag på bokryggarna.

Vi blev visade till bords. Det serverades viltwallenbergare med kantarellsås och rårörda lingon. Det var såååå gott. Efteråt fick vi kaffe och te med chokladpralin. Malin fick avlägga Sales Direktor-eden under högtidliga former. Sedan umgicks vi en stund till. Klockan var nio och det var dags för mig att dra mig hemmåt. Innan jag gick hälsades jag välkommen åter av vaktmästaren men när jag gick ut genom dörrarna tänkte jag att jag nog inte skulle få tillfälle att gå in genom samma dörrar igen. Ibland råkar vi hamna på ställen vi absolut inte förväntat oss att hamna på. Jag har varit med om det både i negativ och positiv bemärkelse. Det här tillhörde de positiva upplevelserna. Kanske berättar jag någon annan gång om ett betydligt mer negativt tillfälle.