...det enda som fanns det som är, ingenting annat exicterade. Men allt som finns kunde inte känna sig självt - för allt som finns var allt som fanns, och det existerade inget annat. Och därför existerade allt som finns inte. För i frånvaron av något annat existerar inte allt som finns."
Ja man kan slå knut på tankarna för mindre. Citatet är hämtat från boken "Samtal med Gud" av Neale Donald Walsch. Det är den bok jag läser just nu. Den är full av sådana där tankekullerbyttor. Jag får läsa noggrant och till och med högt ibland för att hänga med. Jag har läst den förut och jag gillade den. Boken tål att läsas igen. Just nu passar den mig utmärkt. Jag läser några sidor, det är ungefär vad man kan läsa åt gången, sedan har jag lite att fundera på en stund, till nästa dag ungefär.
tisdag 29 september 2009
söndag 20 september 2009
När fästmannen och...
...jag kom hem från Tjeckien hittade vi huset inlindat i byggställningar. Jag hade beställt en takrenovering tidigare och nu var det dags. Det var knappt det gick att ta sig in. Fram tills nu har byggställningarna funnits kvar trots att taket är klart sedan två veckor tillbaka. Gräset har växt flera decimeter under tiden som ställningarna har stått i vägen för gräsklipparen men idag har jag klippt det. Äntligen ser mitt hus ut som ett hus igen och inte en byggarbetsplats.
lördag 19 september 2009
Det blir inte...
...mycket skrivet i dessa dagar. Det är alltför mycket att göra. Därtill är jag för dålig på att planera och prioritera tiden. Då finns ingen tid kvar till bloggen. Har jag dessutom ingenting att berätta så tycker jag det är meningslöst att fylla den med intetsängande fraser. Jag har dock nu beslutat mig för att låta er följa med i en händelse som utspelar sig som följetong. Historien utspelar sig i nutid i Sverige och jag har namngett den till...
"Pappan och Pojken, kapitel 1
Det var en gång en Pappa och en Pojke. Pojken var mitt i tonåren och pappan hade några år kvar till 50. Allt var frid och fröjd. Eller var det verkligen det? Pojken började en dag att reagera på Pappans sätt att tilltala honom och sättet att tala om honom inför andra vuxna. Pojken påtalade sitt ogillande med en tonårings onyanserade ordval. Pappan blev arg och Pojken blev ändå argare. Till slut fann pojken ingen annan råd än gå hemmifrån. Han tog sin tillflyckt till Mamman som för tillfället befann sig på annan ort och skulle så förbli i nästan en vecka till. Pappan ringde i ren ilska till Mamman och talade om att Pojken hädanefter skulle få bo på heltid hos henne samt att hon fick lov att komma hem genast. Detta var inte genomförbart. I vild förtvivlan larmade Mamman pojkens Mormor som hon visste hade en bra kontakt med pojken. Mormor skulle nog kunna prata med honom och höra efter vad som hade hänt. Mormor i sin tur larmade Pojkens Storasyster som råkade befinna sig i närheten. Storasystern åkte genast hem till Mamman där pojken befann sig där hon även försökte medla mellan Pappan och Pojken dock utan resultat.
Två dagar därefter ringde Mamman upp pappan för att höra om han tagit sitt förnuft till fånga. Det hade han inte utan meddelade att han hade kört hem Pojkens saker till Mammans hus. Mamman meddelade att Pappan hade de resterande dagarna till hon kom hem på sig att reda ut konflikten. Om den inte var löst när hon kom hem skulle hon "slå på stora trumman" (läs ringa socialtjänsten). Mamman passade även på att påminna om en tidigare konflikt där en Mindre Storasyster till Pojken råkat ut för ungefär samma sak där även hon åkte ut från Pappans hem och att mamman inte tänkte acceptera att det hände igen.
Mamman försökte hålla kontakten med de hemmavarande så gott det gick under de dagar som var kvar på resan. När hon kom hem möttes hon i hallen av de saker Pappan hade lämnat av. Hon undrade hur han hade tagit sig in? Pojkens Lillebrors nycklar? På kvällen kom så även Pojken hem och blev överlycklig över att Mamman äntligen var hemma. Pojken berättade sin historia om vad som hade hänt och Mamman blev arg och ledsen över att Pappan kunde bete sig så.
Tiden gick och till slut när ingenting hände som kunde föra konflikten närmare en lösning ringde Mamman Familjecentrum där hon fick prata med Kuratorn som ordnade en tid så de skulle kunna träffas alla tre. Mamman ringde pappan och meddelade tiden och fick ett fräsande svar tillbaka att han inte tänkte gå dit om det inte var en kvällstid. Mamman ringde upp Kuratorn igen där ingen svarade. Där står familjen nu. Fortsättning följer."
Jag har jobbat lite med Mary Kay idag. Jag borde ha gjort mer med tanke på de mål jag har för den karriären. Det gäller att se om sitt hus. Min uppdragsgivare har precis meddelat att personalstyrkan ska minska med 240 st. Nya frivillighetspaket ska delas ut bland icke-chefer. Jag som är inhyrd omfattas inte av de paketen fast jag skulle inte tacka nej om jag fick ett. Därtill har Proffice lagt nya varsel. 10 st till ska bort med placeringsort Södertälje. Förra gången klarade jag mig. Gör jag det den här gången med?
Hur som helst så har jag sett ett hus jag gärna skulle vilja ha. Just det här huset hinner nog bli sålt innan jag får råd att köpa det men det finns väl andra om inte likadana så i alla fall i samma stil.
"Pappan och Pojken, kapitel 1
Det var en gång en Pappa och en Pojke. Pojken var mitt i tonåren och pappan hade några år kvar till 50. Allt var frid och fröjd. Eller var det verkligen det? Pojken började en dag att reagera på Pappans sätt att tilltala honom och sättet att tala om honom inför andra vuxna. Pojken påtalade sitt ogillande med en tonårings onyanserade ordval. Pappan blev arg och Pojken blev ändå argare. Till slut fann pojken ingen annan råd än gå hemmifrån. Han tog sin tillflyckt till Mamman som för tillfället befann sig på annan ort och skulle så förbli i nästan en vecka till. Pappan ringde i ren ilska till Mamman och talade om att Pojken hädanefter skulle få bo på heltid hos henne samt att hon fick lov att komma hem genast. Detta var inte genomförbart. I vild förtvivlan larmade Mamman pojkens Mormor som hon visste hade en bra kontakt med pojken. Mormor skulle nog kunna prata med honom och höra efter vad som hade hänt. Mormor i sin tur larmade Pojkens Storasyster som råkade befinna sig i närheten. Storasystern åkte genast hem till Mamman där pojken befann sig där hon även försökte medla mellan Pappan och Pojken dock utan resultat.
Två dagar därefter ringde Mamman upp pappan för att höra om han tagit sitt förnuft till fånga. Det hade han inte utan meddelade att han hade kört hem Pojkens saker till Mammans hus. Mamman meddelade att Pappan hade de resterande dagarna till hon kom hem på sig att reda ut konflikten. Om den inte var löst när hon kom hem skulle hon "slå på stora trumman" (läs ringa socialtjänsten). Mamman passade även på att påminna om en tidigare konflikt där en Mindre Storasyster till Pojken råkat ut för ungefär samma sak där även hon åkte ut från Pappans hem och att mamman inte tänkte acceptera att det hände igen.
Mamman försökte hålla kontakten med de hemmavarande så gott det gick under de dagar som var kvar på resan. När hon kom hem möttes hon i hallen av de saker Pappan hade lämnat av. Hon undrade hur han hade tagit sig in? Pojkens Lillebrors nycklar? På kvällen kom så även Pojken hem och blev överlycklig över att Mamman äntligen var hemma. Pojken berättade sin historia om vad som hade hänt och Mamman blev arg och ledsen över att Pappan kunde bete sig så.
Tiden gick och till slut när ingenting hände som kunde föra konflikten närmare en lösning ringde Mamman Familjecentrum där hon fick prata med Kuratorn som ordnade en tid så de skulle kunna träffas alla tre. Mamman ringde pappan och meddelade tiden och fick ett fräsande svar tillbaka att han inte tänkte gå dit om det inte var en kvällstid. Mamman ringde upp Kuratorn igen där ingen svarade. Där står familjen nu. Fortsättning följer."
Jag har jobbat lite med Mary Kay idag. Jag borde ha gjort mer med tanke på de mål jag har för den karriären. Det gäller att se om sitt hus. Min uppdragsgivare har precis meddelat att personalstyrkan ska minska med 240 st. Nya frivillighetspaket ska delas ut bland icke-chefer. Jag som är inhyrd omfattas inte av de paketen fast jag skulle inte tacka nej om jag fick ett. Därtill har Proffice lagt nya varsel. 10 st till ska bort med placeringsort Södertälje. Förra gången klarade jag mig. Gör jag det den här gången med?
Hur som helst så har jag sett ett hus jag gärna skulle vilja ha. Just det här huset hinner nog bli sålt innan jag får råd att köpa det men det finns väl andra om inte likadana så i alla fall i samma stil.
söndag 9 augusti 2009
Ljuvligt är att...
...få komma hem till den egna sängen istället för luftmadrass och sovsäck, den egna duschen stället för modulduschen som för det mesta bara erbjöd kallvatten, den egna toaletten istället för bajamajor eller en vattentoalett med ständig kö, laga mat på den egna spisen istället för gasolkök... Jag har varit på semester. Det har varit underbart kul, trevligt och intressant för att inte tala om fantastiskt. Trots allt kul jag upplever när jag är borta känns det väldigt skönt att vara hemma igen. "Borta bäst men hemma bra" berättade Ulla om att hennes Hillevi hade sagt någon gång och jag är benägen att hålla med. Det är jättekul att åka bort och uppleva nya saker, jag trivs verkligen med det. Däremellan vill jag dock komma hem och landa i trygga verkligheten där allting är som vanligt. Mitt hem är min borg! Är jag kräfta eller är jag kräfta?
Hur som helst, den 22 juli åkte fästmannen och jag iväg med Miss Charleston till Nynäshamn för vidaretransport till Polen. Vi anlände Gdansk dagen därpå och fortsatte mot vårt mål Most i Tjeckien där världsmötet för 2CV-bilar skulle äga rum. Första natten var vi agroturister vilket betyder att man hyr rum av en bonde. Vår bonde var spannmålsbonde. Jag fick se storkar för första gången i mitt liv i verkligheten. Jag som var beredd på camping redan första natten blev glatt överraskad när vi till och med hade eget badrum.
Det tar sin tid att åka med en gammal bil som bara har 28 hk. Å andra sidan hinner man titta på mycket under tiden. Två dagar senare efter ytterligare en hotellnatt kom vi fram till Jelenia Gora där fästmannen har kusiner och en faster. Vi blev varmt mottagna och bjöds på sightseeing dagen efter.
Efter vårt stopp på resan fortsatte vi mot målet Most och kom fram framemot eftermiddagen. Där var redan mängder med bilar. Våra vänner som hade åkt i förväg hade reserverat en plats bredvid dem åt oss att ställa tältet på. Där bodde vi i 6 nätter. Där fanns ALLT i 2CV-väg!!! Ca 3200 bilar från 36 länder. Jag har sett allt från otroligt välvårdade och blänkande bilar till bilar med betydligt mer patinerad lack, olika modeller mer eller mindre fantasifullt utformade. Den absolut mest finurliga var nog den som finnen hade gjort en bastu av! Förutom att beundra och glädjas över dessa bilägaren kärlek till sina bilar så har väl fästmannens och mina intressen skiljts sig åt en del. Han har liksom så många andra även intresserat sig för vad som finns under huven. Det har jag struntat blankt i. Däremot har jag roat mig med att studera det psykologiska fenomenet av hur en öppen motorhuv kan vara en sådan magnet. Såg man en skock karlar stå och trängas så kunde man vara säker på att det fanns en öppen motorhuvbakom trängseln. Definitivt var det så att botemedlet mot ensamhet på detta läger stavades "öppen motorhuv". Jag lekte med tanken om hur lång tid det skulle ta, om jag och mina två kvinnliga medresenärer skulle ställa oss och klia oss i huvudet vid en öppen motorhuv, innan vi skulle bli nersprungna av välvilliga karlar...? Jag testade aldrig.
Organisationen på mötet var utomordentligt väl. Å jag förstår att det inte fanns varmvatten i duscharna. Om alla kranar spolar samtidigt så räcker det helt enkelt inte på en provisoriskt uppbyggd lägerplats. Det fanns gott om bajamajor men även vanliga vattentoaletter. Allt hölls i god ordning. Det var snyggt och städat jämt. Det luktade inte ens illa på bajamajorna.
Efter 6 dagars campande var det dags att riva läger. Det hade varit roliga dagar men jag längtade efter en riktig säng och en dusch med varmvatten. Vi beslöt att åka upp över Tyskland och hamnade första kvällen på en riktig "öststatscamping". Redan klockan 19 hade de stängt för kvällen. Vi fick fortfarande campa men vi kunde inte köpa duschnycklar. Som tur var fanns en badsjö i anslutning till campingen som vi kunde svalka oss i. Dagen efter åkte vi tillbaka till Polen och hamnade ändå uppe vid östersjökusten. Sedan blev det två dagar i Gdansk innan vi åkte till Sverige igen. Om två år går världsmötet av stapeln i Frankrike. Vi längtar redan! Borta bäst men hemma bra, var det visst någon som sa.
Hur som helst, den 22 juli åkte fästmannen och jag iväg med Miss Charleston till Nynäshamn för vidaretransport till Polen. Vi anlände Gdansk dagen därpå och fortsatte mot vårt mål Most i Tjeckien där världsmötet för 2CV-bilar skulle äga rum. Första natten var vi agroturister vilket betyder att man hyr rum av en bonde. Vår bonde var spannmålsbonde. Jag fick se storkar för första gången i mitt liv i verkligheten. Jag som var beredd på camping redan första natten blev glatt överraskad när vi till och med hade eget badrum.
Det tar sin tid att åka med en gammal bil som bara har 28 hk. Å andra sidan hinner man titta på mycket under tiden. Två dagar senare efter ytterligare en hotellnatt kom vi fram till Jelenia Gora där fästmannen har kusiner och en faster. Vi blev varmt mottagna och bjöds på sightseeing dagen efter.
Efter vårt stopp på resan fortsatte vi mot målet Most och kom fram framemot eftermiddagen. Där var redan mängder med bilar. Våra vänner som hade åkt i förväg hade reserverat en plats bredvid dem åt oss att ställa tältet på. Där bodde vi i 6 nätter. Där fanns ALLT i 2CV-väg!!! Ca 3200 bilar från 36 länder. Jag har sett allt från otroligt välvårdade och blänkande bilar till bilar med betydligt mer patinerad lack, olika modeller mer eller mindre fantasifullt utformade. Den absolut mest finurliga var nog den som finnen hade gjort en bastu av! Förutom att beundra och glädjas över dessa bilägaren kärlek till sina bilar så har väl fästmannens och mina intressen skiljts sig åt en del. Han har liksom så många andra även intresserat sig för vad som finns under huven. Det har jag struntat blankt i. Däremot har jag roat mig med att studera det psykologiska fenomenet av hur en öppen motorhuv kan vara en sådan magnet. Såg man en skock karlar stå och trängas så kunde man vara säker på att det fanns en öppen motorhuvbakom trängseln. Definitivt var det så att botemedlet mot ensamhet på detta läger stavades "öppen motorhuv". Jag lekte med tanken om hur lång tid det skulle ta, om jag och mina två kvinnliga medresenärer skulle ställa oss och klia oss i huvudet vid en öppen motorhuv, innan vi skulle bli nersprungna av välvilliga karlar...? Jag testade aldrig.
Organisationen på mötet var utomordentligt väl. Å jag förstår att det inte fanns varmvatten i duscharna. Om alla kranar spolar samtidigt så räcker det helt enkelt inte på en provisoriskt uppbyggd lägerplats. Det fanns gott om bajamajor men även vanliga vattentoaletter. Allt hölls i god ordning. Det var snyggt och städat jämt. Det luktade inte ens illa på bajamajorna.
Efter 6 dagars campande var det dags att riva läger. Det hade varit roliga dagar men jag längtade efter en riktig säng och en dusch med varmvatten. Vi beslöt att åka upp över Tyskland och hamnade första kvällen på en riktig "öststatscamping". Redan klockan 19 hade de stängt för kvällen. Vi fick fortfarande campa men vi kunde inte köpa duschnycklar. Som tur var fanns en badsjö i anslutning till campingen som vi kunde svalka oss i. Dagen efter åkte vi tillbaka till Polen och hamnade ändå uppe vid östersjökusten. Sedan blev det två dagar i Gdansk innan vi åkte till Sverige igen. Om två år går världsmötet av stapeln i Frankrike. Vi längtar redan! Borta bäst men hemma bra, var det visst någon som sa.
måndag 20 juli 2009
Börjar man bli...
...gammal när man minns saker som hände för 40 år sedan? När austronauterna landade på månen var jag 6 år gammal. Jag skulle börja förskolan till hösten och tyckte jag var väldigt stor. När jag såg de där gubbarna vandra omkring på månen på TV:n tänkte jag att det nog skulle gå och se dem i verkligheten. Jag tog pappas kikare och satte mig vid fönstret i mitt rum. Där kunde jag se månen klart och tydligt. Jag riktade kikaren mot den. Jag satt väl där en stund och försökte se om jag skulle se något. Mamma kom in och undrade vad jag gjorde. När hon hörde att jag ville försöka se farbröderna som var på månen förklarade hon att de var för långt bort för att jag skulle kunna se dem ens med kikare, att det tagit dem flera dygn att ta sig dit. Jag blev otroligt besviken.
tisdag 7 juli 2009
Inte kunde jag...
...väl i min vildaste fantasi tro att jag i juli månad skulle behöva bortse från att de är mitt i sommaren och klä mig efter vad termometern visar istället. Det regnade när jag gick till jobbet. När jag gick hem var det uppehåll och jag glömde paraplyet i omklädningsrummet. Termometern visar inte mer än +14 grader. Jag fryser. Jag längtar efter ett bastubad så jag blir varm. Innan jag tar det måste jag gå till Tarja och se till hennes katter. Hon har åkt till Gotland ikväll. Lika bra att få det gjort för efter bastun vill jag krypa ner i min säng och sova.
söndag 5 juli 2009
Jag har en...
...hel del utmaningar att ta tag i. Bäst att börja beta av dem. Från Hanna kommer:
Beskriver mig med tre bra egenskaper:
God lyssnare, självdiciplinerad, diplomatisk.
Beskriver mig med tre mindre bra egenskaper:
Lite för långsam, tjurskallig, långsint.
Jag älskar att:
Laga och äta god mat, gärna något jag aldrig provat förr.
Jag hatar att:
kastas in i situationer andra ställt till och som jag förväntas reda ut.
En egenskap jag möjligen inte nämnt på min blogg:
Jag är en drömmare.
En egenskap jag undvikit att blogga om:
Det finns massor jag väljer att inte blogga om.
Jag skrattar åt:
Jag stjäl Hannas här: Barns spontana kommentarer.
Jag gråter:
Av trötthet, ilska och när Askungen får prinsen.
En situation jag inte gillar och kanske undviker därför:
Konflikter.
En situation jag älskar och gärna försätter mig i:
Dricka kaffe på berget i min trädgård.
Detta är jag stolt över:
Mina barn.
Detta kan jag skämmas för:
Att det nästan jämt är så ostädat hemma.
Detta gör mig glad:
Mina barn. När de lyckas övervinna sig själva. Göra andra glada. När jag får komplimanger och beröm för något jag inte förväntat mig att få beröm för.
Detta gör mig lugn:
En någorlunda förutsägbar närmaste framtid, pengar så jag klarar mig, bastubad.
...nervös:
Stress, spela piano så andra hör, tidsbrist och jag märker att jag kanske inte kommer att hinna.
.…arg:
Orättvist bemötande.
.…ledsen:
När jag märker att folk, sk vänner, vänt mig ryggen.
....förtvivlad:
När jag råkat göra någon annan ledsen.
.…tacksam:
En god gärning från en medmänniska. När katastrofer sker i världen är jag tacksam att jag får finnas och ha det bra där jag befinner mig.
Detta ger mig en känsla av att vara odödlig:
Min kropp kommer en gång att dö precis som allt annat men de spår jag lämnar efter mig i andra människors hjärtan kan inte utplånas så länge de lever. Då är min förhoppning att de spår jag en gång lämnat fortplantat sig.
Detta gör jag om 5 år, hoppas jag:
Arbetar som Sales Director med Mary Kay.
Så här känner jag för hur mitt liv är just nu:
Ganska nöjd med tillvaron med hanterbara inslag av "kniven på strupen".
Mitt motto i livet är:
"Denna dagen, ett liv" eller "Carpe Diem".
Jag utmanar:
Alla som känner sig manade.
Beskriver mig med tre bra egenskaper:
God lyssnare, självdiciplinerad, diplomatisk.
Beskriver mig med tre mindre bra egenskaper:
Lite för långsam, tjurskallig, långsint.
Jag älskar att:
Laga och äta god mat, gärna något jag aldrig provat förr.
Jag hatar att:
kastas in i situationer andra ställt till och som jag förväntas reda ut.
En egenskap jag möjligen inte nämnt på min blogg:
Jag är en drömmare.
En egenskap jag undvikit att blogga om:
Det finns massor jag väljer att inte blogga om.
Jag skrattar åt:
Jag stjäl Hannas här: Barns spontana kommentarer.
Jag gråter:
Av trötthet, ilska och när Askungen får prinsen.
En situation jag inte gillar och kanske undviker därför:
Konflikter.
En situation jag älskar och gärna försätter mig i:
Dricka kaffe på berget i min trädgård.
Detta är jag stolt över:
Mina barn.
Detta kan jag skämmas för:
Att det nästan jämt är så ostädat hemma.
Detta gör mig glad:
Mina barn. När de lyckas övervinna sig själva. Göra andra glada. När jag får komplimanger och beröm för något jag inte förväntat mig att få beröm för.
Detta gör mig lugn:
En någorlunda förutsägbar närmaste framtid, pengar så jag klarar mig, bastubad.
...nervös:
Stress, spela piano så andra hör, tidsbrist och jag märker att jag kanske inte kommer att hinna.
.…arg:
Orättvist bemötande.
.…ledsen:
När jag märker att folk, sk vänner, vänt mig ryggen.
....förtvivlad:
När jag råkat göra någon annan ledsen.
.…tacksam:
En god gärning från en medmänniska. När katastrofer sker i världen är jag tacksam att jag får finnas och ha det bra där jag befinner mig.
Detta ger mig en känsla av att vara odödlig:
Min kropp kommer en gång att dö precis som allt annat men de spår jag lämnar efter mig i andra människors hjärtan kan inte utplånas så länge de lever. Då är min förhoppning att de spår jag en gång lämnat fortplantat sig.
Detta gör jag om 5 år, hoppas jag:
Arbetar som Sales Director med Mary Kay.
Så här känner jag för hur mitt liv är just nu:
Ganska nöjd med tillvaron med hanterbara inslag av "kniven på strupen".
Mitt motto i livet är:
"Denna dagen, ett liv" eller "Carpe Diem".
Jag utmanar:
Alla som känner sig manade.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)