Det ligger en...

...svans ovanpå snön strax utanför min kökstrapp. Av ägaren till svansen syns inte ett spår. Det ser ut som om den tillhört en mindre ekorre. Ekorrar fanns inte så långt norrut som jag är uppväxt, när jag var liten. Första gången jag såg en levande ekorre var jag ganska stor. På något vis hade jag totalt feldimensionerat den i min fantasi. Jag trodde ekorrar var stora som grävlingar! Grävlingar hade jag inte heller sett så dessa trodde jag i gengäld var i igelkottstorlek. Förvåningen var stor när jag upptäckte att det var tvärtom. Hur som verkar en ekorre ha fått sätta livet till på min gård. Svansen ligger där ensam och övergiven. Vad ska jag göra med den?

Om det var...

...klokt eller inte att gå till jobbet idag lär visa sig. Orkade gjorde jag i alla fall. Det var mest de andra jag tänkte på. De andra som tvingats stå ut med mina hostanfall och allmänt snorande näsa. Visst, jag snyter mig men det kommer ju mer. Jag var en sväng förbi optikern på vägen hem. Jag fick ett par provlinser innan jul som jag skulle utvärdera. Det var en sort jag inte provat förut. Hur som så upptäckte jag att jag såg väldigt illa på nära håll och undrade om jag hade blivit gammal över en natt. Det var besvärligt att se siffrorna i mobiltelefonen och likadant var det så fort jag skulle läsa något någorlunda finstilt. Dessutom så gick den ena linsen sönder för några dagar sedan. Det blev tummen ner för dem. Just nu när jag är förkyld ska jag inte ha linser alls så jag fick inte komma förrän på tisdag och prova ut en ny. Glasögon och kallt väder är inte kul när man kommer inomhus igen. Då ser man absolut ingenting.

Äntligen känns det...

...bättre. Jag har snorat och hostat och nyst och snorat om vartannat. Därtill har en trötthet som kunnat knäcka den mest maniska människa legat som ett tungt ok över mina axlar. Jag tycker verkligen illa om att vara sjuk (vem gör inte det?). Att någonting annat än min vilja ska styra över vad jag orkar göra. Nu känns det som att det vänder.

Jag är förkyld...

...så det stänker om det, bokstavligen. Idag var jag inbjuden till en föreläsning om aloe vera. Det hade varit kul och intressant att lära mig mer om den medicinska effekten som aloe vera har. Att sitta på föreläsning och snora och hosta är dock inte riktigt min grej så jag valde att stanna hemma istället och sätta fart på nya datorn. Jag har för första gången i mitt liv en alldeles ny dator som ingen annan haft innan mig. Det känns onekligen lite lyxigt. Bara att den fungerar som en dator ska känns lyx. Den gamla har varit tålamodsprövande länge.

Jag har ägnat eftermiddagen åt att sitta i soffan med filt runt mig och en kopp te i händerna. Det är inte många knop jag orkar ta mig för så det får vara en sådan dag idag.

Jullovet för grabbarna tar slut nu i veckan. Då kanske vi kan komma tillbaka till lite hederliga gamla vanor med mat- och sovtider. Jo, jag har ätit och sovit på vanliga tider men det har inte mina små barn. De har vänt på dygnet. Jag vet att mina inte är de enda som gjort och gör så när en längre ledighet pågår. Jag kan inte minnas att jag gjorde så när jag var liten. Jag fick helt enkelt inte. Inte mina kompisar heller. Varför "får" ungarna det idag då? Är vi föräldrar för lite bitchiga eller är vi helt enkelt en skara trötta föräldrar som inte orkar ta striden med våra barn. I mångt och mycket tror jag det är så. Vi har satt oss ner på huk och frågat våra barn vad de vill göra och hur de vill göra det. Hur ska de kunna veta när det är vi, deras ledare, som ska tala om det för dem. Dessvärre kan vi inte skruva tiden tillbaka och ställa de rätta kraven utan måste nu hitta nya lösningar. Gud hjälpe oss vilken björntjänst vi har gjort våra barn när vi bara ville väl en gång i tiden.

Första hudvårdsklassen för...

...i år gick av stapeln igårkväll. Det var en mycket trevlig skara elever jag hade. Dessvärre blev det väldigt sent och jag var inte hemma förrän klockan var över elva. Sedan blev det marsch pannkaka i säng. Jag tog en timmes sovmorgon i morse men det hjälpte föga. Jag brukar känna att jag har haft sovmorgon men inte i morse. Dessutom vaknade jag med ont i halsen. Det var inget tillfälligt som gick över under morgonens första timmar. Fästmannen har diagnostiserat halsfluss men se det tror jag då rakt inte på. Jag har nämligen ingen feber.

Endast +17 grader...

...var det när jag kom upp till köket i morse. Jag tyckte det kändes kallt vid frukosten och förbannade att jag inte hade en inomhustermometer. Då kläckte jag idén att testa min digitala stektermometer. Den funderar ju i komposten så den borde fungera på mitt köksbord, tänkte jag. Det gjorde den. Det kanske hade varit bättre att inte veta. Nu visste jag ju så då bestämde jag snabbt att det var en perfekt dag för att baka bröd. Med ungen på i köket borde det kunna bli någon grad varmare. Det blev det. Hela två grader som mest. Dessvärre hade jag bestämt att den här dagen skulle bli en pappersdag. Jag behöver få ordning på mina siffror för företagets räkning. Jag förbannar mig själv för att jag inte varit mer ordentlig. Allt finns noterat men inte på ett och samma ställe. Med hänsyn till den låga temperaturen borde den här dagen istället ha ägnats åt frenetisk städning.

Jag fryser...

Det är kallt. Nästan -20 grader C ute. Värmepumpen gör sitt bästa för att hålla temperaturen i huset. Elementen är varma men det är kallt ändå. Nej, jag tänker inte spetsa med elvärme men det känns tryggt att veta att jag har den att ta till om det blir för kallt.

Jag sov illa i natt och när jag vaknade av väckarklockan så låg jag och frös. Kände mig hängig och eländig. Det kan man göra om man sovit illa så jag övertalade mig om att gå till jobbet istället för att stanna hemma. Det var bra att jag gjorde det. Inte för att jag känner mig så mycket bättre men jag slapp en karensdag i alla fall. Jag har haft märkligt ont i kroppen hela dagen. Förutom benen och armarna har jag en otrolig trötthetskänsla på mitten av ryggen ungefär i njurtrakten. Det ska få bli en tidig kväll för mig. Jag ska värma vetepåsen och krypa mer under täcket och värma mig så kanske jag mår bättre imorgon.