Varför är det...

så svårt ibland? Hur jag än vänder mig har jag rumpan bak. Det känns som att jag håller på att köra över en arbetskamrat fast det inte är jag som är boven utan andra som bestämmer och som skötte den saken mindre snyggt. Det är jag som kommer i kläm. Ändå gör jag bara som jag blir tillsagd. Å att just jag är den som ska sköta rodret är rätt och riktigt. Det är bara det att en annan person felaktigt hade fått veta att det var hon som skulle göra det. Hon ser ledsen ut. Å jag får dåligt samvete.

Helgen kom och...

...gick. Den har varit innehållsrik. På fredagkväll bara dog vi i soffan framför TV:n. På lördag steg vi upp i tid och åkte in med bil till Stockholm. Fästmannen skulle hämta ut ytterligare en littografi av Bengt Lindström på Bukowskis. Han börjar bli stammis där. Efteråt tog vi oss ut till Djurgården och Rosendals Trädgård. Det var mitt önskemål om utflykt. Jag vet inte vad det är som är så fantastiskt med den trädgården men jag trivs fantastiskt bra där. Det är precis som att all växtenergi smittar av sig. Jag skulle så önska att jag kunde ägna min egen trädgård lite mer kärlek. Som läget är nu så måste man göra mycket på kort tid för det finns något som heter anställning som jag först och främst måste sköta. När jag kommer hem från jobbet ska det fixas mat och sedan är jag trött. I min drömtillvaro kan jag stiga upp, äta frukost i lugn och ro, jobba med trädgården ett par timmar och sedan jobba med det inkomstbringande jobbet. Det går inte ihop med verkligheten just nu.

Nå, vi tittade oss omkring på Rosendals och sedan fikade vi. Deras morotskaka är så fantastiskt god OCH dyr. Vi hittade faktiskt en avskild vrå att sitta i och fika. Jag tror inte de som var där ens tänkte på att det gick att sitta där. Jag verkligen älskar det stället. Kanske är det där som jag ska fira min 50-årsdag nästa år? Vi avslutade besöket med att gå i labyrinten. Det är egentligen en barnlabyrint för det går inte att gå vilse men Martin är barnsligt förtjust i labyrinter så vi gick där. Å visst tappade jag orienteringen fullständigt men ut kom vi. Fast lite fuskade :-)

Fyllda med ny energi åkte vi till Hanna och Magnus för att vara barnvakter till idag. De där barnen är så härliga att ha hand om. Är de bara mätta i magarna och torra i rumporna samt därtill har sovit som de bör så bara skrattar de och skiner som solen båda två. Vi blev åhörare till en livlig diskussion mellan dem i bästa "Com Hem-reklam-anda". Båda två somnade snällt på kvällen och har sovit hela natten så när som på Nora som inte riktigt orkade vällingen på kvällen och därför fick lite extra på natten.

Dessvärre sov jag inte så mycket så jag är ganska trött nu. Klockan är inte ens sju och jag känner mig redo för sängen.Jag ska kämpa i ett par timmar till och sedan ska jag sova.

Det är sent.

Så sent att det inte bara börjar bli dags att gå och lägga mig utan jag borde helt enkelt ligga i sängen redan. Jag gillar att vara uppe och skrota på kvällarna. Om det blir så mycket gjort vet jag inte men jag gillar det i alla fall. Jag tittar nästan aldrig på TV. Det är helgens nöje. När jag flyttade hemmifrån brydde jag mig inte om att skaffa TV. Det gick bra ändå. TV-apparaterna har mina fästmän sett till att hamnat i huset. Först barnens pappa och sedan fästmannen. Jag tror att de båda tycker det är viktigt att titta. Det blir annat gjort när man glömmer bort att man har TV. Man kan till exempel läsa böcker. Det har jag inte gjort idag. Jag fick sällskap både på väg till jobbet och på väg hem idag så det blev inget läsa alls. Å när jag kom hem gräddade jag pannkakor. Det tar sin tid. Fästmannen kan inte förstå att jag finner sådant nöje i att stå länge vid spisen. Det är något meditativt med att "röra i grytorna".

Det är kallare ute. Det märks att det är höst. Vinden blåser lite snålare. Än behövs inga strumpor i skorna men det är inte långt dit.

Idag är en speciell dag bland så många andra. Jag har blivit gammelfaster! Min systerson och hans sambo fick en pojke på förmiddagen. Jag fick reda på det nu ikväll. Kanske är det därför jag inte känner för att sova än. Livets underverk har knackat på dörren till mitt liv.

"Vindens Skugga" är...

...den bok jag senast läst. Den är skriven av en spansk författare som heter Carlos Ruiz Zafon. Boken utspelar sig i Barcelona runt mitten av förra seklet. En liten pojke följer med sin pappa till "De bortglömda böckernas gravkammare" och får därifrån med sig en bok som han omöjligt kan lägga ifrån sig innan han läst ut den. Han börjar forska i författaren till boken men det visar sig vara lika svårt att få tag i fler böcker som information om honom. Det är en historia rik på detaljer och läsaren får anstränga sig för att hålla isär handlingarna. Tillslika är den ett verbalt mästerverk och mycket vackert skriven. Läs den men se till så du har tid för det är en riktig tegelsten som är svår att lägga ifrån sig.

Bara för att jag läst boken med dess rika detaljer om Barcelona så vill jag gärna åka dit för att se om det går att uppleva boken på plats sådär som det går med Fogelströms Stockholmserie. Jag gick på litterär vandring på söder och såg husen och gränderna med nya ögon. Det skulle jag vilja se om det gick att göra i Barcelona också. Författaren är född i Barcelona så jag betvivlar inte ett ögonblick alla beskrivningar av gator och torg. Det känns nästan som att jag redan varit där.

Jag läser på min väg till och från jobbet. Den här boken var lite väl tung att ha som reselitteratur. Jag får hitta någonting tunnare härnäst. Jag har gjort upptäckten att jag klarar att läsa på bussen utan att må illa. Förr har jag varit hänvisad till tågen om jag velat läsa. Idag gick det inga tåg men jag hittade en buss som fick ta mig hem istället.

Det blev grillade kycklinglår, klyftpotatis, halomi, kall sås på gräddfil och sweet chili samt tomat och gurksallad till middag. "Grabbarna Grus" tyckte att vi åt fredagsmat och undrade om jag tappat tidsorienteringen. Ja, nästan. Jag jobbade ju igår. Därför känns det som tisdag redan fast det bara är måndag.

Så var ytterligare...

...en vecka till ända. Tiden går fort. Ändå är tiden alltid konstant. Det gäller att göra något vettigt av den. Med det menar jag inte att man måste fånflänga överallt. Den enda gången jag tycker att jag slösat bort en dag är när jag inte planderat något och inte heller fått något gjort. När jag inte kunnat njuta av att bara befinna mig. För även om man inte gör någonting är det bra om det är just det man var ute efter. Att göra ingenting är också att göra någonting.

Alla förra veckans arbetsdagar såg jag till att komma hem i tid och det var så skönt. Jag tyckte jag hade massor av tid här hemma som jag bara kunde njuta av. I torsdags kom fästmannen hit så vi fick en extrakväll tillsammans. I fredags åkte pojkarna med deras pappa till Askersund på släktträff. Då uppstod ett sådant där vakuum som så ofta blir när man har fullt upp och så helt plötsligt bara har sig själv att ta hand om. Att det bara är jag och fästmannen är väl en sak. Det är alltid bara vi när jag är hos honom eller när vi är på resa. Det som blev konstigt nu var att vi var ensamma HEMMA hos mig. Det är ovanligt. Tyvärr har jag ganska ebb i kassan nu efter sommarens alla utsvävningar så det fick bli billiga nöjen. Vi tog en tur med motorcykeln till Trosa och gick på en hustittarpromenad medan vi åt glass. Det finns så många fina hus i Trosa. Vi hittade både grosshandlarvillan och det stora, vräkiga, jättedyra huset som båda var till salu för några år sedan. Grosshandlarvillan var mindre än jag trodde den skulle vara medan det andra huset var enormt. Huuu, så mycket det skulle bli att städa!

Idag har jag jobbat några timmar för att så småningom kunna dryga ut bankkontot. Fram tills dess så får det bli lågbudget på allt.

Jag kom plötsligt...

...att tänka på att jag idag lagade samma mat till middag som för 23 år sedan. Det var nämligen dagen innan Hanna föddes och Erika, då 3 år och 3 månader gammal hjälpte mig att grädda pannkakor. Det var väldigt kul att ha henne med vid spisen. Med stor koncentration hällde hon smet i stekpannan och sedan hjälptes vi åt att vända pannkakan när den stekt färdigt på ena sidan. Jag vet att jag tänkte att "såhär ska det ju alltid vara".

Jösses, här byts...

...det utseende för varje gång jag är inne och ska skriva. Det var knappt jag lyckades lista ut hur jag loggade in Det blir visserligen inte så ofta men dessto mer förvånad blir jag ju när jag väl gör det. Jag har ingen aning om jag blev förkyld eller inte. Jag kände ju mig vissen när jag skrev sist. Däremot vet jag med säkerhet att jag blev förkyld så jag var tungen att vara hemma från jobbet i juni. Sommarförkylningar är besvärliga att bli av med och det krävdes semester för att jag skulle bli av med den. Mikael tog studenten i juni och har sedan dess mer eller mindre våndats över jobbsökande. Han har verkligen varit duktig i sommar i trädgården men det har nog blivit fint där på grund av att han inte riktigt tillbringat den tid han borde på arbetsförmedlingens hemsida. Det är inte lätt att sluta skolan. Alla brytpunkter i livet är mer eller mindre jobbiga att gå igenom, i alla fall innan man har bestämt sig för att acceptera att det är en brytpunkt.

Årets semester började med en rivstart då jag och Martin lekte tvillingföräldrar en hel helg. Det var kul men intensivt. Sedan åkte vi till Smedjebacken där det var bröllop helgen därpå. Tim och Emilia gifte sig och det var så vackert så intet öga var torrt. På väg från bröllopet hörde vi missljud från Miss Charleston. Dagen därpå fick vi komma till Borlänge för att undersköka henne. Vi trodde att vi skulle behöva lämna henne där över natten och behövde därför en följebil. Den fick jag vackert sätta mig bakom ratten och köra. Å jag som inte kört bil ensam på så många år och över huvudtaget aldrig så långt. Det gick bra och självförtroendet som bilförare höjdes en aning. Vi åkte till Järna igen där det skulle bli barndop helgen som kom. Efter mycket kakbak och städning av Hannas och Magnus hus vaknade vi till en strålande dag. Barnen blev döpta efter konstens alla regler och mottagningen i trädgården efteråt gick lysande. Sedan kunde min och Martins semester börja.

Vi tog båten från Kapellskär till Nådendal. Sedan bilade vi upp längs finska kusten och rundande Bottenhavet med stopp i Vasa, Kalix, Skellefteå och Kramfors. Hemma tog vi sedan bara lungt.

Första veckan avklarad på jobbet. Den blev lite onödigt långa dagar men jag ska föröska råda bot på det veckan som följer. Jag har ryckts med lite av Mikaels framfart i trädgården. Det är kul när det blir fint och jag har en plan för nästa sommar för ställen jag inte riktigt vetat vad jag ska göra med. Idag gör jag tappra förösk att få ordning inomhus istället. Det regnar! Jag hann precis rädda in tvätten som jag glömt bort att jag hängde ut igår. Det har regnat så mycket den här sommaren att det hör till ovanligheterna att det går att hänga tvätt ute.

Om nästan två timmar är det OS-final för herrarnas handboll. Jag såg Sverige vinna semifinalen med minsta möjliga marginal. Jag satt för en gångs skull och vrålade i TV-soffan. Det har aldrig hänt förr. Vi får väl se hur det går idag. Guld eller silver, det är frågan. Snart vet vi.