Rapport från sjukstugan!

Fästmannen och jag går här och snorar och hostar. Jag hann bli rejält sjuk innan vi var framme i Kalix. När vi väl var där pustade jag ut och somnade i soffan medan de andra roade sig med de sista julklappsinköpen. När jag vaknade hade febern stigit rejält och istället för att umgås med de andra bäddade jag ner mig för att fortsätta sova. Julafton var sämsta dagen. Jag gjode en beställning från apoteket men inga febernedsättnade preparat hjälpte mer än högst tillfälligt. Jag som hade längtat till mammas goda julmat kunde inte äta, jag som hade längtat till att få umgås med min familj orkade inte vara uppe. Till julklappsutdelningen tog jag mig upp. Inlindad i en yllepläd om benen och kroppen och en om axlarna öppnade jag mina julklappar. Det var bra och praktiska saker jag fick. Jag kommer att få nytta av allihop. Dessvärre såg jag väl inte sådär översvallande lycklig ut just då. Uttrycket att den sjuke har bara en önskan medan den friske har hur många som helst stämmer så väl.

På juldagen vaknade jag visserligen med lite lägre kroppstemperatur, inte så jag kunde klara mig utan Alvedon men ändå lägre, men med ett fasligt halsont. Hela strupen kändes som ett öppet sår. Om jag inte hade vetat att jag var vaccinerad mot difteri skulle jag trott att jag hade fått det. Rösten var obefintlig och jag insåg att jag gjorde bäst i att hålla mig undan så jag inte skulle behöva prata alls. I all välmening kom mamma in till mig när jag låg och tittade på TV och ville att jag skulle gå ut i vardagsrummet och titta på när min syster stickade. Det är ju ungefär lika kul som att se på när målarfärg torkar... På kvällen kom fästmannen. Ingen av oss ville att han skulle bli sjuk så vi fick låta bli att pussas. Det skulle bli katastrof om han blev sjuk lagom till vi skulle hem. Allt går om man bara vill.

På annandagen vaknade jag och kände att det var första dagen jag nog skulle klara mig utan Alvedon. Då insjuknade mamma. Hon låg i samma feber som jag hade haft på julafton. De andra var ute och julreade. Jag tog det lugnt hemma. Jag var lite piggare och letade rätt på garnhärvan som jag gett till äldsta dottern Erika och som jag lovat att sticka något av och påbörjade en sjal i enklaste model. Den har för övrigt blivit klar idag.

Erika åkte hem på lördagen för att följa med lillasyster till Sälen och fira nyår där. Jag och fästmannen var en sväng till Finland på söndagen och besökte deras nya och stora shoppingcentrum i Torneå. På väg hem svängde vi in på gallerian i Kalix och fästmannen köpte en bok till mig om pepparkakor och husbygge. Jag har velat ha den länge och äntligen är den i min ägo. Vilken tur att jag har pepparkaksdeg kvar i kylen!

På måndagmorgon skulle fästmannen och jag åka hem. Redan på morgonen kände Martin att han var på väg att bli sjuk. Det blev han också. 4 gram alvedon gick åt för att ta oss hem. Jag satt och hade dåligt samvete för att han fick köra hela vägen. Samtidigt visste jag att han i det väglag som rådde inte skulle kunna koppla av om jag körde. Vad var då minst jobbigast för honom, att köra bilen själv eller att "köra" när han satt bredvid och jag höll i ratten? Att köra bilen själv blev svaret. Vi kom hem med nöd och näppe. Sedan har vi gått här och snorat och hostat. Martin har haft feber och legat mer eller mindre nerbäddad. Nu börjar han också må bättre. Det var meningen att vi skulle åkt till Smdejebacken igår men det lät sig inte göras. Martin kan inte jobba idag i alla fall. Sakta återvänder vi till livet. Det blev ett stillsamt firande på nyårsafton, jag iklädd mjukisbyxor och myskofta och Martin iklädd morgonrock vid middagstid men kvällen till ära åkte en skjorta på innan tolvslaget. Brevlådan klarade sig det här nyåret men det var enbart tack vare att den monterades bort inför nyårssmällandet. En granne två hus bort har fått sin söndersmälld. Snart är mina 18 dagars ledighet slut. Föga anade jag att jag skulle ägna mesta tiden åt att vara konvalecent.