På min väg hem från Smedjebacken...

...idag genomförde jag en etnologisk studie i miniformat. Det roar mig att studera människors beteenden i olika sammanhang. På bussen vad det inte så mycket att titta på. Folk löste korsord eller sov liksom jag själv. När jag klev på pendeltåget började däremot det roliga. Det var ganska många som skulle på på Centralen så jag skyndande mig lite längre fram. Jag hann inte tillräckligt långt fram för att kunna få en sittplats men det brukar ordna sig så småningom. Jag ställde mig vid dörren som slogs igen och vi åkte iväg. Precis bredvid mig fast med en vägg emellan satt ett ungt par. De hade en Ipod som de delade hörlurar till. De verkade zappa mellan låtarna och inte riktigt kunna bestämma sig. Två stationer senare fick jag en sittplats. Jag satt mitt emot ett annat ungt par som också delade hörlurar till en Ipod. De verkade inte heller kunna bestämma sig för vad det skulle lyssna på. När jag tittade runt omkring såg jag att där jag förut stått stod nu ett par tjejer som även de delade hörlurarna till en Ipod. De verkade ha bestämt musik men de stod på var sida om gången med sladden till hörlurarna som en snubbeltråd mellan sig. Jag väntade med spänning på vad som skulle hända när någon ville passera. Det blev en missbrukare som gick runt i vagnen och tiggde pengar. Han vad så stirrig att han nog hade gått rakt på om den ena tjejen inte dragit ur sin hörlur i sista stund. Paret framför mig gick av men ersattes av en skara män av utländsk härkomst sk invandrade. Två satte sig där de unga paret hade suttit, en satte sig bakom och tre på andra sidan mittgången på var sitt tvåsittssäte. Först reagerade jag inte, jag brukar inte ha synpunkter på vad folk sätter sig. När de sedan började prata med varandra allesammans fann jag att jag satt mitt i en korseld av ord som jag inte förstod. De bjöd varandra på bullar och de flyttade öl som de inhandlat någonstans mellan varandras väskor. Jag befann mig mitt i något jag varesig ville eller kunde deltaga i. Likfullt var jag mitt i allt ihop. Det var en märklig känsla. Varför sätter man sig utspritt om man ändå ska umgås? Jag tror inte svenskar gör så. I alla fall inte när de är nyktra. Kom jag fram till något i min mycket ovetenskapliga lilla ministudie? Resultatet måste väl i så fall bli att delad glädje är dubbel glädje...(?)

Jag hittade en rosa...

...barbieklädgalje när jag rörde runt i komposten idag. Rosa barbiegaljar förväntar jag mig i allmänhet inte att hitta nu för tiden när mina döttrar är vuxna och i synnerhet inte i komposten. Hur hade den hamnat där?

Idag har vi diskuterat bloggandets vara och icke vara och dess mening på jobbet. De flesta jag jobbar med verkar vara av den åsikten att det är meningslöst och de kan inte förstå hur det kan vara intressant att läsa hur folk vänder ut och in på sina liv. Jag hävdar att det väljer man själv om man vill göra eller läsa. Bloggarna har olika syften. Det är människor som aldrig gett sig in i bloggvärlden som hävdar meningslösheten. I tidningarna kommer larmrapporter om att några bloggat ihjäl sig. Hurdå? undrar jag. Det kanske märks att jag inte är slav under min blogg. Ibland får andra intressen ta över. Just nu är jag väldigt uppfylld av MK, har haft och har en massa kul på gång. Då hinner jag helt enkelt inte. Jag har många gånger nuddat vid tanken att starta upp en annan blogg eller helt enkelt byta namn på den här till det lite kaxiga "Vägen till miljonerna". Alltid retar det någon :-)

Ikväll åkte jag hem istället för att gå på MK-möte. Vi skulle ha SPAtema. Minsta sonen behövde hjälp med matteläxan. Den har vi nu klarat av. Det får bli SPAtema här hemma istället :-)

Fint och rent...

...är det i mitt hus idag. Men jag fick ta morgonen till hjälp för att bli klar med städningen. Visserligen hade jag städenergi så det räckte igår men så ringde telefonen och så gick luften ur mig. Jag bestämde mig för att stiga upp tidigt idag istället. Varför är det alltid så att lite senare eller imorgon känns som ett bra alternativ när det är någonting mer eller mindre besvärligt som ska göras. Förnuftet säger mig ju att det är bättre att få saker gjorda på en gång för då är jag ju av med dem. Mors lilla latmask eller...? Nå, det blev gjort. Å det tog inte mer än två timmar. Den 15-årige sonen satte på bastun när han klev upp flera timmar senare än jag. Då var jag i full färd med att städa. När han var färdigbastad var även jag klar med städningen. Det var ju dumt att missa ett tillfälle i bastun när den nu ändå var varm så där blev jag sittandes en stund. För att förena nytta med nöje tog jag tillfället i akt och provade en "ny" MK-produkt. Vi konsulter på MK har lite läxa att utföra under april. En av uppgifterna är att prova en ny produkt och läsa om den. Det har jag nu gjort. Då har jag gjort lite i alla fall. Mer att göra innan jag lägger mig ikväll är att skriva veckoplanering och skicka iväg den. Det tar lite tid. Veckosummeringen som jag också ska skriva går lite fortare. Jag åstadkom inte så mycket av kreativt arbete förra veckan även om det var lite varje dag.

Det blev våfflor till middag i det här huset idag efter önskemål från den 13-åriga sonen. Kan tyckas som en väldigt fattig middag men ibland orkar jag bara inte vara supermamma. Pojkarna blev i alla fall glada. Svälta ihjäl lär det inte göra till imorgon när de får äta ordentlig mat igen. Kanske kan jag göra lite nyponsoppa och mackor till kvällsmål.

Idag har jag bara bestämt mig...

...för att jag ska städa. Det ska göras ordentligt. Nästa helg ryktas det om att jag får främmande och då ska det banne mig räcka med att jag vallar "röda faran" över golvet. "Röda faran" är min dammsugare som jag köpte för drygt ett år sedan. Det är något så ovanligt som en tystgående dammsugare. Det fanns nog de som som var både mer prisvärda och hållbara men jag ville ha en tystgående så det fick bli den. Jag har väl inte riktigt kommit så långt som jag hade hoppats så här dags på dagen men då får jag väl ta kvällen till hjälp. Det är trots allt ganska kul att städa när det märks. Jag fastnade framför TV:n och travet i eftermiddag. Det blev inte mer än 4 rätt på V75, så jag får väl jobba en vecka till då. Jag blir alldeles vansinnig på gameriet i medierna. Den här gången var det Jan-Olov Persson som råkade ut. Hans Järvsöfaks vann inte. Han kom inte ens tvåa eller trea utan slutade på femte plats. Hästen har en alldeles fantastisk karriär bakom sig och jag beundrar honom verkligen. Han är vacker och otroligt spenstig och smidig trots att han är ett kallblod. Är man 14 år som häst är Bäst före-datum passerat. Så är det bara. Jag förstår att studiofolket pratar om den placering han åtadkom idag. Det är inte det jag opponerar mig mot. Det är den intervju som Jan-Olov Persson var tvungen att utstå efteråt. Det är den längsta kuskintervju jag sett och det med en mycket bedrövad Jan-Olov. Sedan har man mage att visa intervjuen i REPRIS! Låt karln va, säger jag bara. Han har rätt att få sörja att hans häst inte kan springa lika fort längre som han kunde förut å det har han rätt att få göra ifred. Medierna behöver inte gama sig. Usch jag blir så arg när jag ser sådant där. Att vara arg brukar ge bra städenergi. Nu ska jag städa klart :-)

Att ge komplimanger till personer...

...man inte alls känner är egentligen inte alls svårt bara man kommer över den första tröga starten. På måndagens MK-möte blev jag uppmärksammad på att det kan vara minst lika svårt att ta emot en komplimang. Ofta ursäktar man sig med att det som uppmärksammas inte alls är så märkvärdigt, tröjan är köpt på rea eller att man inte alls har städat hemme fastän någon tycker det är fint. Men vad är det man egentligen förmedlar då? Jo, man förmedlar att den andra har dålig smak. Vi måste lära oss att sträcka på oss, le och vara stolta när någon säger något vackert om oss.

Veckan som gick har haft en mix av tröghet när det gäller ork och svischande när det gäller tid. I måndags träffade jag min globtrotterkompis Hanna. Det var kul att träffa henne igen efter hennes långa resa. Jag fick ett jättefint pinnset med tallrikstabletter av henne. Nu har jag alla möjligheter i hela världen att lära mig att äta med pinnar så jag kan äta med värdighet hos "arga tanten" på sushibaren. Hela veckan förövrigt har haft små inslag av MK dagligdags. I måndags var det möte. på tisdag kom mitt paket som jag hade beställt, på onsdag hämtade jag paketet på företagsposten som ligget alldeles för långt utanför samhället för att vara användarvänligt för oss som inte har bil (men det känns alltid som julafton när jag öppnar det så det väger upp den flera km långa promenaden). På torsdag skickade jag ut några beställningar och idag har jag fått en vänlig hälsning i brevlådan från SD-Malin. Dessutom har jag fått in fler svar på min anonns om make up-modeller. Så vad har jag att klaga på? Jag känner mig ganska upprymd ikväll och på gott humör.

Att ge en komplimang är...

...egentligen inte alls svårt bara man kommer över den första tröga starten. Nu menar jag komplimanger till människor man inte alls känner. I måndags blev jag uppmärksammad på att det kan vara minst lika jobbigt att lära sig att ta emot komplimanger som att ge dem. Men om man tänker efter, vad är det man förmedlar när man ursäktar sig med att tröjan köpte man på rea eller att håret egentligen inte är så bra som den som säger komplimangen tycker eller helt enkelt bara uttrycker ett förvånat "jaså, tycker du det?" Jo, i det ögonblicket förmedlar man att den som försöker vara snäll och säga något uppmuntrande egentligen har dålig smak, i våra ögon. Tänk om vi istället alltid kunde säga tack, le och stollt sträcka på oss och bara må gott i att någon har uppmärksammat något vi äger och som den personen tycker om.

Veckan har varit en mix av att vara trög och att som vanligt gå i rasande fart. Jag har sovit förlite i vanlig ordning och det ska bli så skönt att få sova lite längre imorgon. Jag träffade min globtrotterkompis Hanna i måndags. Det var kul att träffa henne igen efter hennes långa resa. Vi var på MK-möte på kvällen. Jag känner mig ovanligt peppad av MK just nu. Måndagens inhämtande av energi sitter i. Kanske blir det så när när det blir lite Mk varje dag som det blivit för mig den här veckan. I måndags var det möte, på tisdag kom mitt paket från MK, på onsdag hämtade jag paketet på företagsposten som ligger alldeles för långt utanför samhället för att vara tillmötesgående för oss som inte har bil, (det känns alltid lite som julafton när jag öppnar paketen från MK så det vägde upp promenaden på flera km) och igår skickade jag ut lite beställningar som jag hade. Idag har jag fått en fin hälsning från SD-Malin i brevlådan och jag känner i hela kroppen att jag bara VILL dit till den nivån hon befinner sig på. Men då måste jag jobba.