Long time no see...

Jösses vad tiden går! Det har gått lång tid nu och mycket mycket har hänt. Två inbrott kort inpå varandra blev för mycket för mig. Samtidigt var det kanske det som behövdes för att jag skulle ta mig i kragen och verkligen flytta. Det var två år sedan, januari och mars 2017. Jag  började leta lägenheter mer aktivt och när jag väl hade en där budgivningen slutade strax under smärtgränsen så slog jag till och köpte den. Sedan blev det full rulle med försäljning av huset. 2017 är för övrigt året jag skulle vilja stryka ur historieböckerna. Det blev ett flyttens år. Alla flyttade. Erika flyttade till Gnesta, Mikael flyttade till sin egna lägenhet i Vetlanda, pappa fick en stroke och blev halvsidigt förlamad vilket gjorde att han och mamma inte kunde bo kvar i huset så de flyttade, jag flyttade, och slutligen flyttade även Hanna. Hon fick dock inte bo kvar så hon fick flytta igen efter ett par månader och sedan flyttade Erika en gång till efter ett år i Gnesta och till slut flyttade även minsta sonen Martin hemmifrån eller han har i alla fall gjort ett försök att flytta hemmifrån men han bor med två kompisar och just sånt kan ju ta död på vilken vänskap som helst. Vi får väl se.


Jag bor numer i en lägenhet på 51 kvm. Det var mycket att slänga, jag fyllde en container med skräp. Det har varit trögt med renoveringen av lägenheten men nu ska det väl hända något i alla fall. Har köpt hem en massa saker och provmålat väggarna och äntligen hittade jag rätt färg. Det kommer att bli bra. Jag ser fram emot att få dokumentera.

Så nöjd med mig!

Jag har rensat ut min garderob med vardagskläder. Det var verkligen på tiden. Det blev en sopsäck till mer behövande. Det är befriande att slänga. Men visst skär det i hjärtat att slänga gamla trotjänare... Hur som helst, att rensa ut så det blir mer luft väger tyngre. Hur har jag kunnat rymma allt som ligger i sopsäcken. Det är ju fortfarande ganska fullt. Nu hänger allt som ska hänga på galge på galge och allt som ska ligga i högar ligger sorterat. Så skönt! Jag har lite surdegar att ta tag i och detta var en av dem.
Imorgon är det slut på julledigheten. Back To Business! Det har varit skönt att vara ledig även om jag har hostat mig igenom dessa dagar. Den 11 december var jag barnvakt åt Nora och Felicia. Nora blev sjuk på kvällen. Hög feber. På kvällen dagen efter fick jag första symptomen. Sjukdomskänsla i hela kroppen och rossel djupt ner i bröstet. Från den 15/12 har jag varit hemma. Nu är det dags att stiga upp i ottan igen.
Både julen och nyåret har förflutit i lugnets tecken. Det har varit jag och Martin som har firat ihop tillsammans. Erika och Alexander som vi skulle ha firat ihop med passade på att leverera ett nytt litet barnbarn en vecka innan jul. Lilla Ebbot är född i vecka 30 så han var verkligen liten. Jag har inte fått äran att träffa honom än. Min förkylning har satt stopp för det. Jag längtar så jag håller på att gå sönder.

Oskrivna böcker

I morse när jag gick till tåget kom jag på ett alldeles lysande uppslag till en bok. Den kommer handla om människosläktets undergång (Martin tycker att i så fall måste jag lova att skriva del 2 också) eller inte undergång. Jag har inte riktigt bestämt mig än hur den ska få sluta. Nu har jag så många böcker som vill bli skrivna så jag tror jag måste sätta mig ner och börja. Det är så mycket jag vill men som jag aldrig får tid till. Förmodligen beror väl det på att jag är så usel på att prioritera det jag verkligen vill. Jag gör istället det som förväntas av mig, som så många andra. Å andra sidan får man väl se till så man gör en sak i taget mer ordentligt, fokusera så det blir något resultat. Annars riskerar jag att det blir varken hackat eller malet.
Jobbet är ett enda kaos och jag vill bara vara hemma. Jag tvingar mig dit på morgnarna och kommer hem trött som en urvriden trasa. Ska det va så här?

Det blir vad man gör det till

I fredags när Martin kom började jag för skojs skull att titta på teaterbiljetter. Först tittade jag på "Kristina från Duvemåla" men biljetterna till den föreställoningen kostar 800 kr och då blev jag snål. Stadsteatern har biljetter som är mer anpassade efter min plånbok. Jag har ögnat igenom programmet på Stadsteatern förut men inte tyckt mig se något jag tyckt vara nog intressant. Nu fann jag en hel radda pjäser jag kunde tänka mig att se. Lilla Scenen bjöd på revyn "Utsålt". Det fanns 24 platser kvar och "våra" platser, 6:e raden längst till vänster var fortfarande lediga. Vi har suttit 2 gånger tidigare på just dessa platser så vi kallar dem för "våra" platser. Snabbt som ögat köpte jag dem.
På lördag blev det mest en lång väntan på att dagen skulle gå så vi packade oss iväg först in till Södertälje och sedan till Stockholm. Där flanerade vi runt och jag spontanköpte ett par Eccovinterskor (=dyrt). Till slut var det dags för teatern och den blev precis så bra som jag hade hoppats.
Idag blev det till att klippa häck igen. Nu är så gott som hela häcken klippt. Det är lite kvar men det är fullt i tunnan så det får vänta en stund till. Äppelträdet ska också bort. Det som växer i häcken alltså. Jag hoppas Mikael kan hjälpa mig med det.
Vädret har varit strålande och här har vi bara mått prima.

Så var jag åter svart igen...

Det är bara att inse att tiden i röd kavaj är över för den här gången i Mary Kaysammanhang. Dags att byta till svart igen. Jag kan inte påverka mina konsulter att jobba på så det kan hålla sig aktiva, alla får ju jobba på i sin takt och jag skulle inte stå ut med att de la order bara för min skull om det inte själva behövde. Jag har fått ta del av livet som "röd". Det var kul men nu är det dags att bita i det sura äpplet och inse att jag skulle jobbat lite mer. Antingen kan jag låta mig nedslås eller så sporras jag av det här och kavlar upp ärmarna och jobbar på. Det är bra utmaningar nu. Jag behöver en varm morgonrock att ha hos Martin. Den har jag möjlighet att förtjäna just nu. Så får det bli.
Jag fick ett brev i brevlådan från kommunen om att jag behövde se över min häck mot gatan. Jag är arbetskamrat med avsändarens fru så jag brukar berätta för henne att hennes man har skickat brev till mig. Det visste hon om. Igår var jag ute och såg till att befria brevlådan från gatuhäcken. Det var ju lägligt att brevet kom just denna onsdag eftersom trädgårdstunnan skulle tömmas idag. Allt fick inte riktigt plats så det har fått ligga i en hög under dagen. Nu ligger även det i tunnan. Det mörknar fort på kvällarna nu. Jag skulle ha behövt vara ute och klippa lite mer men att jobba i gatlyktans sken är ingen hit. Det såg jag i morse på resultatet av gårdagens häckklippning. Jag får hoppas på en solig helg.

En sommar gör ingen fluga!

Måste jag alltid ge en resumé av sen senaste tidens händelser bara för att jag skriver sällan? Jag vill ju skriva om vad som händer nu men ok då. Sommaren blev den sorgligaste jag har varit med om. Svärfar dog och det var det sedavanliga pysslet omkring det. Begravning och besök från Polen upptog våra två första semesterveckor. Sedan åkte Martin och jag iväg på vår semester. Det blev Köpenhamn detta år. Köpenhamn levererar alltid. Jag fick se fontänen av Gideon som jag längtat efter att få se i fullt vattensprut i ca 25 år. Vi lärde oss tunnelbanesystemet och besökte Christiania. Jag blev inte så imponerad av det berömda hippiestället men jag är ändå glad att jag har varit där. Det var mest rörigt. En otrolig välvilja mot samtliga människor, kultur i överflöd och öppen haschförsäljning kan väl få sammanfatta intrycken. En annan lärdom jag ådrog mig på resan var att det är värt att läsa recensionerna om hotellet innan man bokar. Hotell Neptun har ett fantastiskt läge men är både hotellet och gatan utanför under renovering så är kanske ett mindre centralt läge att föredra. Nåja, vi njöt av staden i tre dagar. Därefter åkte vi runt lite i Skåne. Av en slump hittade vi en stuga vid havet att hyra. Strax utanför Trelleborg befann vi oss och där fanns även lugnet med stort L. Åh vad jag njöt! Ville aldrig åka därifrån.
Jobbet kallade igen men strax var det dags att åka på Mary Kay-seminariet. Jag fick ha min röda kavaj och jag tror jag var stoltast av alla. Det skulle inte förvåna mig om jag var självlysande. På kvällarna fick jag äntligen bära festklänningarna jag köpte i somras och jag njöt ännu mer.
När jag kom hem råkade jag titta in på hemnet.se och fick se en fantastiskt lägenhet som jag bara kände att jag ville ha. Den blev tyvärr för dyr men jag har i alla fall hittat ett område jag kan tänka mig att bo i om jag ska flytta härifrån. Jag har kikat på 2 st lägenheter till. Den ena ville jag inte ha och den andra blev också den för dyr för mig. Då tog jag beslutet att lägga med den verksamheten och plocka i ordning mitt hus över vintern så får vi se vad som händer till våren. Det jag vill är ju att Martin ska flytta hit till mig. Det är så urbota tråkigt att bo här i stora huset alldeles ensam. Samtidigt inser jag ju vilken lyx det är att ha det här utrymmet alldeles för mig själv. Hur som helst. Nu ska jag städa ut och slänga bort, röja och rensa. Göra iordning rummet vid köket och Mikaels gamla rum så det går att vara där och sedan får jag se vad livet har i beredskap åt mig. Allt har sin tid.

Den senaste tiden...

...har jag gjort mig av med en massa saker. Skapat plats i mitt liv och min tillvaro. Mikael har flyttat. Det kändes som att han plockade med sig en massa saker jag bara väntat på att få göra mig av med. Han var nöjd, jag är ännu mer nöjd. Mitt under utflytten när jag fick frågan om han fick ta med sig än det ena, än det andra och jag tvekade var jag tvungen att ta mig själv i örat för att inte vara för ego. Man kan inte behålla en massa saker bara sådär, av födsel och ohejdad vana, för att man är van att ha dem omkring sig. För att kunna skapa livsrum måste man rensa ut.


Det är sommar, fast det märks bara lite. Ingen direkt värmebölja värmer våra vinterfrusna kroppar. Man får klä sig efter väder. Igår var jag och Martin på Fotografiska muséet och såg fantastiska bilder. Jag önskar jag kunde ta sådana själv. Nu har jag i alla fall skaffat mig förutsättningarna i form av en bra kamera men det är precis som att jag inte vågar använda den. Är jag rädd för att lyckas eller misslyckas...? Ändå vet jag att hela livet på senare tid har uppmanat mig att "göra medan jag kan". Livet rinner iväg från så många runt omkring. Fast egentligen vet vi ju inte någon av oss hur lång vår utmätta tid är här på jorden. Vi bara förutsätter att den ska vara länge.


På tisdag kommer semesterkatten på besök några veckor. Det ska bli skönt att inte vara ensam i huset.