Inte är jag...

...bitter! Det ligger liksom inte riktigt för mig. Å så blir man så butter om man är bitter. Jag tycker om att vara glad och positivt. Livet är enklare så. Därför har jag nu lagt förra inläggets "förvåning" bakom mig och blickar framåt. Det finns väl en mening med detta också, tänker jag. Å jag tror jag funnit den meningen. Jag ler vid tanken. Alla tecken på vad jag ska göra skriker åt mig. Det har de gjort länge men jag har inte riktigt lyssnat eller vågat tro på det. Nyfiken i en strut? Det får gå ett tag till. Ge dig till tåls så länge. Jag kommer att skriva om det i en annan blogg men först vill jag veta att jag verkligen har något att säga. Nog om detta.

Min stackars gräsmatta har äntligen fått lite omvårdnad. Jag hann klippa den innan regnet. Bensinen från i fjol räckte precis. Förmodligen klippte jag det sista på bara ångorna. Det tog en timme och sedan fick jag kliva in i duschen.

Nu håller jag på att baka både bröd och en tarte med kessella, jag marinerar fläskfilé till kvällens grill och ska snart börja göra iordning för potatisgratängen. Hujedamig vad jag är flitig, på Mors Dag.

Vad är väl...

en bal på slottet? Inte hela världen om man missar den antar jag men det känns onekligen lite surt att snubbla på målsnöret även denna gång. I förbifarten frågade min chef om jag ville bli uppvaktad på min födelsedag. Har jag något val? var min spontana fråga. Naturligtvis har du det, sa hon, men det kan väl hända att dina arbetskamrater kan uppfatta dig som lite introvert om du tackar nej. När jag så efter en sekunds, ok 2 sekunders, funderande svarade ja upplyste hon mig om att jag tyvärr inte varit anställd tillräckligt länge för att även företaget skulle kunna uppvakta mig. Där stod jag som ett fån och skämdes. Ja, jag kände skam över att jag hade kunna gått på något sådant och låtit mig luras till att tro att min arbetsgivare ville fira mig. Det kändes ungefär som jag tror det känns för det utsatta barnet som längtansfullt tittar på när de andra leker, får frågan om hon vill vara med, blir glad och svarar ja för att sedan raskt bli nertagen på jorden av den elaka som berättar att "det får du inte". Jag känner utanförskap. Jag har jobbat åt det här företaget i drygt nio år om än i olika anställningsformer och med olika arbetsgivare men när det gäller att fira mig från företagets sida så är det bara de två senaste åren som räknas. Jag känner mig orättvist behandlad. Å hur tar jag mig ur den här sitsen med heder och stolthet i behåll utan att uppfattas som en sur och grinig kärring. Jag har nämligen lust att ställa in alltihop. Men om jag gör det så kommer det att uppfattas som att det var den här presenten från jobbet som spelade roll. Det är inte alls det. Det handlar inte om någon present utan om att bli en i gemenskapen. Att slippa känna utanförskap.

Nu står Leif...

Mannerströms korvgryta och puttrar på spisen. Jaja, det är min gryta men Mannerström har komponerat receptet. Allt annat jag gjort från hans kokbok "Husmanskost" har varit gott så det hoppas jag även detta är. Hittills i år har jag köpt 3 st kokböcker. Mannerströms är det jag använt. Nu köper jag ju inte kokböcker bara för att laga mat utan mycket bara för att titta, läsa och få inspiration.

Jag har varit på teater sedan sist. Förra fredagen tog jag och Martin tåget in till Stockholm direkt efter mitt jobb. Vi åt på en trevlig liten kvarterskrog på söder. därefter promenerade vi till Blekingegatan till Teater Alma. Martin dotter Micaela spelade en av rollerna så det var extra kul. Kul och kul, det var kul att få se Micaela spela men det var ett ganska tungt drama på scen. Nästa helg spelar de sista föreställningen. Gå och titta!

Nästa fredag har vi planer på att gå på improvisationsteater. Jag hoppas vi kommer iväg.

Nu tappade jag...

...bloggandet fullständigt. Det är en månad sedan senaste uppdateringen. Jag vet inte om det är någon överhuvudtaget som bryr sig om att jag skriver. Det står i statistiken att min blogg visas flera gånger varje dag. Samtidigt så visar markeringarna på världskartan att det är ryska läsare. De förstår väl inte ens bokstäverna? Nåja, jag deppar inte. Det är mest för min egen skull jag gör det här. Dagbok har jag skrivit periodvis så länge jag kunnat skriva. Det tänker jag fortsätta med men just nu är det i elektronisk form och därför även lite mer offentligt innehåll.

Så, den senaste månaden har jag först ägnat mig åt att vara sjuk. Å sedan har jag ägnat mig åt tillfrisknande. Jag var hemma en vecka från jobbet. Det var länge sedan jag var så sjuk så jag var hemma överhuvudtaget. Med facit i hand så borde jag ha varit hemma veckan därpå med. Det hade kostat mig ett läkarbesök men det hade det varit värt. Men jag är väl inte den smartaste av alla när jag själv är sjuk.

Varför är det så lätt att vara klok när det gäller andra? När det händer mig själv något blir det helt kaos i huvudet. Ta bara situationen när Martin hade fått sin stroke och jag fick meddelandet. Naturligtvis skulle jag ha packat i hop på jobbet och gått hem. På jobbet gjorde jag nämligen ingen nytta. Jag skulle ha rusat hem och kastat ner lite kläder i en väska och tagit tåget till Falun på en gång. Istället stannade jag kvar och bara var i vägen för att nästa morgon bege mig iväg dit. Ska jag aldrig lära mig?

Hemma igen efter...

...en helg i Smedjebacken. Det var extra kul att konstatera att Martin var så pigg. Det var en annan fart över honom än det varit de senaste veckorna. Å jag fick öva bilkörning igen. Det är bra. Det behövs men det är fortfarande läskigt. Det blev som vanligt en hel del TV-tittande men även en härlig promenad nere på isen på sjön. Solen sken och snön gnistrade. Vi tittade bla på Melodifestivalen och fel låt vann i vanlig ordning. Därmed kan man väl säga att ordningen börjar ställas till rätta.

Det ser ut som f-n själv här hemma. Imorgon är jag på Gullmarsplan med Mary Kaykollegorna men på tisdag får jag försöka göra ett ryck. Ikväll återstår bara slut.

Det gör ont...

...när man bara vill hjälpa och den man vill hjälpa inte förstår. Jag var beredd på att det skulle bli så men likväl sjönk jag ihop till ett litet intet när det väl hände. Tillslika förstår jag varför reaktionen kom. Å egentligen tror jag att det handlar om något helt annat. Min förhoppning är att en förståelse för mitt agerande så småningom ska infinna sig. Ok, jag hade inte behövt gå på så men vad hade då hänt? Om jag bett om lov, vad hade jag då fått för svar? Jag gjorde det jag gjorde för att det var min övertyglese att det var rätt. Å när man är övertygad över att något är fel så är det direkt elakt att inte göra vad man kan för att rätta till det. För gör man ingenting är man bara en liten lort.

Veckan som gick...

...blev bra. Jag var lite mosig i huvudet till att börja med men jag har snälla arbetskamrater och en förstående chef. Hon, chefen hade sagt till arbetskamraterna att inte sätta upp mig på något jobb alls, jag skulle få ta det lugnt om jag dök upp. Hur som helst så fick jag tag i arbetsuppgifter som jag kan som ett rinnande vatten så det gick bra. På fredag åkte jag till Smedjebacken igen och Martin kom och mötte mig med hjälp av Tobbe. Martin och jag har bara tagit det lugnt, varit och handlat och så tvingade jag ut honom på en promenad runt kvarteret. I morse kröp vi upp i soffan framför TV:n för att se på Vasaloppet. Det är inget fel på Martin längtan efter att bli frisk. Han utryckte en önskan om att en gång till kunna köra Öppet Spår. Det är bra att ha mål framför sig. Jag önskar så att han lyckas.