Nu står Leif...

Mannerströms korvgryta och puttrar på spisen. Jaja, det är min gryta men Mannerström har komponerat receptet. Allt annat jag gjort från hans kokbok "Husmanskost" har varit gott så det hoppas jag även detta är. Hittills i år har jag köpt 3 st kokböcker. Mannerströms är det jag använt. Nu köper jag ju inte kokböcker bara för att laga mat utan mycket bara för att titta, läsa och få inspiration.

Jag har varit på teater sedan sist. Förra fredagen tog jag och Martin tåget in till Stockholm direkt efter mitt jobb. Vi åt på en trevlig liten kvarterskrog på söder. därefter promenerade vi till Blekingegatan till Teater Alma. Martin dotter Micaela spelade en av rollerna så det var extra kul. Kul och kul, det var kul att få se Micaela spela men det var ett ganska tungt drama på scen. Nästa helg spelar de sista föreställningen. Gå och titta!

Nästa fredag har vi planer på att gå på improvisationsteater. Jag hoppas vi kommer iväg.

Nu tappade jag...

...bloggandet fullständigt. Det är en månad sedan senaste uppdateringen. Jag vet inte om det är någon överhuvudtaget som bryr sig om att jag skriver. Det står i statistiken att min blogg visas flera gånger varje dag. Samtidigt så visar markeringarna på världskartan att det är ryska läsare. De förstår väl inte ens bokstäverna? Nåja, jag deppar inte. Det är mest för min egen skull jag gör det här. Dagbok har jag skrivit periodvis så länge jag kunnat skriva. Det tänker jag fortsätta med men just nu är det i elektronisk form och därför även lite mer offentligt innehåll.

Så, den senaste månaden har jag först ägnat mig åt att vara sjuk. Å sedan har jag ägnat mig åt tillfrisknande. Jag var hemma en vecka från jobbet. Det var länge sedan jag var så sjuk så jag var hemma överhuvudtaget. Med facit i hand så borde jag ha varit hemma veckan därpå med. Det hade kostat mig ett läkarbesök men det hade det varit värt. Men jag är väl inte den smartaste av alla när jag själv är sjuk.

Varför är det så lätt att vara klok när det gäller andra? När det händer mig själv något blir det helt kaos i huvudet. Ta bara situationen när Martin hade fått sin stroke och jag fick meddelandet. Naturligtvis skulle jag ha packat i hop på jobbet och gått hem. På jobbet gjorde jag nämligen ingen nytta. Jag skulle ha rusat hem och kastat ner lite kläder i en väska och tagit tåget till Falun på en gång. Istället stannade jag kvar och bara var i vägen för att nästa morgon bege mig iväg dit. Ska jag aldrig lära mig?

Hemma igen efter...

...en helg i Smedjebacken. Det var extra kul att konstatera att Martin var så pigg. Det var en annan fart över honom än det varit de senaste veckorna. Å jag fick öva bilkörning igen. Det är bra. Det behövs men det är fortfarande läskigt. Det blev som vanligt en hel del TV-tittande men även en härlig promenad nere på isen på sjön. Solen sken och snön gnistrade. Vi tittade bla på Melodifestivalen och fel låt vann i vanlig ordning. Därmed kan man väl säga att ordningen börjar ställas till rätta.

Det ser ut som f-n själv här hemma. Imorgon är jag på Gullmarsplan med Mary Kaykollegorna men på tisdag får jag försöka göra ett ryck. Ikväll återstår bara slut.

Det gör ont...

...när man bara vill hjälpa och den man vill hjälpa inte förstår. Jag var beredd på att det skulle bli så men likväl sjönk jag ihop till ett litet intet när det väl hände. Tillslika förstår jag varför reaktionen kom. Å egentligen tror jag att det handlar om något helt annat. Min förhoppning är att en förståelse för mitt agerande så småningom ska infinna sig. Ok, jag hade inte behövt gå på så men vad hade då hänt? Om jag bett om lov, vad hade jag då fått för svar? Jag gjorde det jag gjorde för att det var min övertyglese att det var rätt. Å när man är övertygad över att något är fel så är det direkt elakt att inte göra vad man kan för att rätta till det. För gör man ingenting är man bara en liten lort.

Veckan som gick...

...blev bra. Jag var lite mosig i huvudet till att börja med men jag har snälla arbetskamrater och en förstående chef. Hon, chefen hade sagt till arbetskamraterna att inte sätta upp mig på något jobb alls, jag skulle få ta det lugnt om jag dök upp. Hur som helst så fick jag tag i arbetsuppgifter som jag kan som ett rinnande vatten så det gick bra. På fredag åkte jag till Smedjebacken igen och Martin kom och mötte mig med hjälp av Tobbe. Martin och jag har bara tagit det lugnt, varit och handlat och så tvingade jag ut honom på en promenad runt kvarteret. I morse kröp vi upp i soffan framför TV:n för att se på Vasaloppet. Det är inget fel på Martin längtan efter att bli frisk. Han utryckte en önskan om att en gång till kunna köra Öppet Spår. Det är bra att ha mål framför sig. Jag önskar så att han lyckas.

För ett ögonblick...

...stannade värden. Allt stod stilla. Jag hörde Martin stämma i telefonen och jag förstod genast att något var fel. Han talade med sluddrigt tal om att han var på väg i ambulans till Falu lasarett, att han kännt sig konstig i huvudet och sedan upptäckt att han inte kunde prata ordentligt. Hans arbetskamrater var rediga nog att genast skjutsa honom till vårdcentralen där personalen omgående beställde en ambulans.

Det knöt sig i magen på mig, jag ville inte ta in det jag just fått veta. Att koncentrera sig mer den dagen gick inte. Innan dagen var slut hade jag hunnit prata i telefon med både "när och fjärran", "höger och vänster" samt "hög som låg". Allt kändes som ett enda stort kaos. Martin var inlagd på lasarettet och allt tydde på att han hade fått en stroke. Jag bokade tågbiljett till morgonen därpå. Likaså bokade jag hotellrum. Jag hittade ett billigt hotell bara ett stenkast från lasarettet. Jag bokade tre nätter.

Tidigt, tidigt på torsdagen gav jag mig iväg från Järna och drygt fyra timmar senare var jag i Falun. Jag checkade in på hotellet och begav mig skyndsamt upp till lasarettet. Där fick jag äntligen träffa Martin och äntligen fick jag krama om honom. Han berättade vad som hänt och vad de gjort för undersökningar på honom och vad han väntade på härnäst. Han låg fortfarande inne på en övervakningssal och han hade EKG kopplat. Jag hade tagit med rakgrejer till honom och han konstaterade lättad att hans vänstra hand var det inget fel på. Däremot var det värre med den högra och att skriva. Några bokstäver gick bra men sedan blev det bara ett rakt sträck. Att skriva på datorn gick inte heller särskillt bra men bättre.

Ytterligare en massa tester utfördes men sedan beslutades det, enligt mig, väldigt hastigt att han skulle få åka hem. Men hallå, jag hade bokat rum i tre nätter. Aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat tro att de skulle skicka hem honom dagen efter att han kommit in med en stroke. Skyndsamt ringde jag hotellet och dröm om min förvåning när jag fick besled om att jag inte behövde betala någonting. Jag hade ju i princip bara lämnat in väskan.

Tim, Martin son, kom och hämtade och vi handlade på vägen hem så vi skulle slippa åka ut på fredagen. Så blev det inte. Martin behövde nikotinplåster. Han gör allvarliga försök att sluta röka och det går inte utan hjälp. Martin har körförbud så då blev det jag som fick sätta mig bakom ratten. Jag har kännt mig som en bättre bilförare förr. Nåväl, vi passade på att handla lite mer när vi ändå var ute. På lördag var vi också ut en sväng med bilen och köpte ett V75-andelssystem som vi fakiskt fick en några 6:or och en hel drös med 5:or på. Det var kul! Martin var så pass pigg att vi tog beslut om att jag skulle boka hemresa till idag. Den fick jag för 19 kr!

När jag satte mig på bussen och fick lite tid till reflektion började tårarna att rinna. Stilla rann de ner för mina kinder och jag grät tyst över det som hänt. Tursamt nog hade jag dubbelsäte för mig själv och kunde titta ut över landskapet medan jag fick utlopp för min förtvivlan samtidigt som jag sände en tacksamhetens tanke till högre makter över att det ändå gått så bra som det gjort. Det blir en lång och mödosam väg tillbaka för Martin. För alla inblandade blev det en påminnelse om att livet är ändligt och den här gången behövde vi bara nosa på döden.

Full fart skulle...

... kunna sammanfatta den här helgen. Än känner jag inga förkylningssymptom och blir jag sjuk nu så är det inte tvillingarna som smittat mig. Det blev en intensiv vecka på jobbet och jag hann mer än jag hade vågat hoppas på. Fredagen avslutades med att jobba övertid. Martin fick komma och hämta mig. På lördag såg vi till att vakna i tid för att åka på Antikmässan i Älvsjö. Det var som att vara på en gigantisk kvalitetsloppis. Jag hittade en skulptur formgiven av Stig Lingberg som jag gärna ville ha. Det var bara det att den kostade 19 000 kr. Det fanns en mindre variant som bara kostade 5500 kr men även den var för dyr för min plånbok. Den största aha-upplevelsen blev ändå att mina glöggmuggar i glas som jag väl har en 3-4 stycken av och som jag fått av en arbetskompis som, liksom jag gör nu, höll på att rensa i sina skåp och lådor, kostade 125 kr st!

På tal om att röja och rensa i skåp och lådor. Del 1 av min rensning av det vita köksskåpet som jag kämpat med den senaste tiden är nu klar. Jag kan öppna skåpluckorna och bara njuta. Det finns fortfarande grejer där som nog kan vara någonannan stans men framför allt är allt skräp borta. Det tog sina modiga timmar att gå igenom sista hyllan. Jag fyllde nästan hela påsen med returpapper.

Under veckan som var läste jag även ut  boken "1984" av George Orwell. En skrämmande framtidsvision skriven 1949 om kontrollsamhället och staten som styr folket med järnhand och hjärntvättar människorna till en foglig massa. Det finns teleskärmar för övervakning i vartenda hem. Det går inte att göra någonting utan upptäckt. Folk skriker mer och mer på övervakningskameror. Om vi inte passar oss kanske det övervakningssamhälle som beskrivs i boken inte är så långt borta även om jag inte tror det någonsin kommer att ske just i den tappningen. Men det skulle inte förvåna mig det minsta om man i en inte alltför avlägsen framtid installerar övervakningskameror hos våra gamla som behöver vård i hemmet. Praktiskt för vårdgivarna att kunna se vad vårdtagarna har för sig och utifrån det bestämma prioriteringsordning för dagen. Å tänk så praktiskt om någon av dessa gamlingar trillar i kull. Inga larmnummer behövs ringas. Allt är ju övervakat via skärm och det är bara för vårdtagaren att invänta hjälp. Nä, hu jeda mig för ett sådant samhälle!