För ett ögonblick...

...stannade värden. Allt stod stilla. Jag hörde Martin stämma i telefonen och jag förstod genast att något var fel. Han talade med sluddrigt tal om att han var på väg i ambulans till Falu lasarett, att han kännt sig konstig i huvudet och sedan upptäckt att han inte kunde prata ordentligt. Hans arbetskamrater var rediga nog att genast skjutsa honom till vårdcentralen där personalen omgående beställde en ambulans.

Det knöt sig i magen på mig, jag ville inte ta in det jag just fått veta. Att koncentrera sig mer den dagen gick inte. Innan dagen var slut hade jag hunnit prata i telefon med både "när och fjärran", "höger och vänster" samt "hög som låg". Allt kändes som ett enda stort kaos. Martin var inlagd på lasarettet och allt tydde på att han hade fått en stroke. Jag bokade tågbiljett till morgonen därpå. Likaså bokade jag hotellrum. Jag hittade ett billigt hotell bara ett stenkast från lasarettet. Jag bokade tre nätter.

Tidigt, tidigt på torsdagen gav jag mig iväg från Järna och drygt fyra timmar senare var jag i Falun. Jag checkade in på hotellet och begav mig skyndsamt upp till lasarettet. Där fick jag äntligen träffa Martin och äntligen fick jag krama om honom. Han berättade vad som hänt och vad de gjort för undersökningar på honom och vad han väntade på härnäst. Han låg fortfarande inne på en övervakningssal och han hade EKG kopplat. Jag hade tagit med rakgrejer till honom och han konstaterade lättad att hans vänstra hand var det inget fel på. Däremot var det värre med den högra och att skriva. Några bokstäver gick bra men sedan blev det bara ett rakt sträck. Att skriva på datorn gick inte heller särskillt bra men bättre.

Ytterligare en massa tester utfördes men sedan beslutades det, enligt mig, väldigt hastigt att han skulle få åka hem. Men hallå, jag hade bokat rum i tre nätter. Aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat tro att de skulle skicka hem honom dagen efter att han kommit in med en stroke. Skyndsamt ringde jag hotellet och dröm om min förvåning när jag fick besled om att jag inte behövde betala någonting. Jag hade ju i princip bara lämnat in väskan.

Tim, Martin son, kom och hämtade och vi handlade på vägen hem så vi skulle slippa åka ut på fredagen. Så blev det inte. Martin behövde nikotinplåster. Han gör allvarliga försök att sluta röka och det går inte utan hjälp. Martin har körförbud så då blev det jag som fick sätta mig bakom ratten. Jag har kännt mig som en bättre bilförare förr. Nåväl, vi passade på att handla lite mer när vi ändå var ute. På lördag var vi också ut en sväng med bilen och köpte ett V75-andelssystem som vi fakiskt fick en några 6:or och en hel drös med 5:or på. Det var kul! Martin var så pass pigg att vi tog beslut om att jag skulle boka hemresa till idag. Den fick jag för 19 kr!

När jag satte mig på bussen och fick lite tid till reflektion började tårarna att rinna. Stilla rann de ner för mina kinder och jag grät tyst över det som hänt. Tursamt nog hade jag dubbelsäte för mig själv och kunde titta ut över landskapet medan jag fick utlopp för min förtvivlan samtidigt som jag sände en tacksamhetens tanke till högre makter över att det ändå gått så bra som det gjort. Det blir en lång och mödosam väg tillbaka för Martin. För alla inblandade blev det en påminnelse om att livet är ändligt och den här gången behövde vi bara nosa på döden.