Ont i "bestämman"...

...har jag haft men nu är jag säker på att jag ska skippa konstutflykten i morgon. Det blir för stressigt att hinna göra i ordning till Julöppet och klassen på torsdag om jag även ska åka med på den. Jag kan gå ensam på utställningen en annan dag.

Jag har lagat Tortellinigratäng till middag idag. Det är gott. När jag hade ätit råkade jag av en händelse titta på bäst före-datumet på skinkan. Det skulle jag inte ha gjort. 19/11 stod det på paketet. Det var en vecka sedan. Jag har ringt till ICA och påpekat det och jag var välkommen dit så de fick ersätta mig. Ikväll kommer jag inte att gå dit men kanske imorgon, om jag inte blir sjuk förstås.

Så har jag äntligen läst ut Ranelids "Kniven i hjärtat". På baksidan lovordas den och beskrivs som ett mästerverk, Ranelid har gjort det igen och bla bla bla. Jag tycker den är rent ut sagt tråkig. En mer stillsam bok får man leta efter.

Mina barn är...

...inga småbarn längre. Deras mor har enligt deras ålder bara vuxna barn. Minsta grabben fyllde 18 år igår. Vi firade. Hans pappa hade hängt upp ballonger :-) dagen till ära. Min roll ändras väl inte nämnvärt så länge han bor hemma, jag kommer fortfarande att behövas ibland, men det känns ändå som att en milstolpe är passerad.

Idag står det städning på schemat. Klockan är redan snart halv 11 och jag har haft en lugn och skön morgon med både frukost och kaffe framför TV:n i min ensamhet. Fästmannen jobbar i helgen.

Jag lever i en ganska hektisk tid just nu. Det är mycket med Mary Kay. Först och främst har jag genomgått den största utmaningen jag fått av min Sales Director. I en månads tid har jag fått en liten uppgift av mer eller mindre svår karaktär. Jag slutförde samtliga uppgifter vilket har genererat en hel del jobb för mig den närmaste tiden. När man lägger samman det till allt annat som ska utföras och som jag vill göra så skulle jag kunna vara upptagen varenda kväll kommande vecka. Jag vet att det inte är hållbart i kombination med det heltidsjobb jag har och därför har jag strukit måndagkvällen då det är måndagsmöte med Mary Kay. På tisdag är det konstutflykt med konstföreningen. Den skulle jag också kunna stryka och gå på utställningen själv en annan gång. På onsdag är det julöppethus med Mary Kay på Gullmarsplan i Stockholm. På torsdag ska jag förhoppningsvis till Sala och hålla hudvårdsklass. Sedan kommer jag att vara trött.

Från det ena till det andra har jag länge undrat vad mina läsare utanför Sverige (enligt statistiken har jag läsare i både USA och Japan) tycker om min blogg. Efter förra inlägget kom en kommentar om att min blogg var så intressant och att personen hittade den information han/hon sökte. Kommentaren var skriven på engelska så den personen tycker säkert det finns en massa intressanta saker att läsa här :-) Skämt å sido tycker jag det är fult av bloggsopt.se att skicka ut sådana meddelanden för att ge bloggaren en falsk bild av att vara poppis. Jag skriver för min egen skull och vill någon läsa så är den välkommen. Jag började för att jag ville se hur det kändes att skriva offentligt, se om jag vågade. Det vet jag att jag gör nu. Så nu vill jag ge er alla (enligt statistiken) en uppmaning att faktiskt skriva något, anonymt eller inte, för besöksstatistiken som bloggspot.se tillhandahåller tror jag inte riktigt på. Visar det sig att jag har fel så är jag den första att be om ursäkt i nästa inlägg.

Jag läser och...

...läser. Den senaste tiden har jag inte kunnat vara utan bok. Det är jag i och för sig sällan men skillnaden nu mot förr är att jag drivs till att läsa till slutet. Förut har jag varit ganska nöjd med att helt enkelt läsa en bok. Några sidor när jag går och lägger mig. Å det har jag varit nöjd med. Jag har levt med mina böcker, lärt känna karaktärerna ganska bra. Det har inte varit så noga med att komma till slutet fort. Det gör jag ju så småningom i alla fall. Nu är mitt sätt att läsa annorlunda. Jag vill framåt. Kanske det beteendet speglar mitt liv som sådant. Förändring på gång? Ja, jag ser ett slut på mitt uppdrag att se till så mina barn har tak över huvudet. Det har varit så långt i framtiden att det helt enkelt inte har funnits. Snart, snart fyller min yngsta 18. Då ska han föreställa vuxen. Mitt uppdrag att se till så han har någonstans att bo sträcker sig givetvis fram till då han flyttar men som det låter nu så kommer han inte att dröja länge med det efter att han har gått ut skolan. Den äldre sonen ska givetvis också vara ute ur huset innan mitt uppdrag är slutfört men fixar han sig bara ett jobb som han kan försärja sig på så kommer inte det heller att dröja.

Sedan jag läste Infiltratören har jag läst Mons Kallentofts Vattenänglar. Det var ett märkligt språk i den boken. Poetiskt. Vackert. Ovanligt för att vara en deckarhistoria. I senaste numret av Sköna hem har de gjort ett reportage om honom. Han är konstintresserad och det blev jag inte alls förvånad över. Han uttrycker sig konstnärligt. Från början tyckte jag det var jobbigt att läsa hans text men ju mer jag läste desto mer gillade jag hans sätt att skriva. Han skriver på ett sätt som lämnar en bit till läsaren att känna in. Men får inte allt presenterat.

Just nu läser jag Ranelids Kniven i hjärtat. Jag har aldrig läst något av honom förut så det var med spänning jag öppnade den. Visst behärskar han språket men jag tycker inte att den för mig framåt i historien. Det verkar vara precis som när han pratar. Han säger mycket men leder det någon vart?