Rent mentalt ser...

...jag ljuset i tunneln. Natten till igår förvärrades mina symptom med huvudvärk och ont över halva ansiktet. Lägg sedan till att min kroppsliga termostat var mer än lovligt hysterisk och ni förstår nog att jag inte sov nästan någonting. Jag vred och vände på mig. Det var ömsom för varmt och ömsom för kallt. Jag svettades och jag frös om vartannat. På morgonen såg jag till att få en till på vårdcentralen. Jag fick träffa dr Carl, en ung, ambitiös och förtroendeingivande AT-läkare som verkligen hade sinne för hur man bemöter människor. Det är så roligt med dessa AT-läkare. De är som regel väldigt sugna på att komma ut i arbetslivet och göra nytta. Det går väldigt grundligt tillväga och sparar inte på krutet. Framför allt har de inte hunnit bli blasé på alla som kommer med små och vanliga åkommor utan även dessa får känna sig sedda. Man är någon som tas på allvar fastän man inte kommer in i ett livshotande tillstånd.


Men det är dyrt att vara sjuk. Inte nog med att det kostar pengar att få träffa en läkare så ska man även lösa ut medicinen man får sig ordinerad. Detta ska man alltså betala med en lön som redan är reducerad därför att man har frånvaro från jobbet. Ok, det finns högkostnadsskydd om man är sjuk ofta och tur är väl det men även ett enstaka sjukbesök (inkl medicin) kan svida i plånboken om det är fel månad och det finns många munnar att mätta hemma. För egen del är den tiden förbi men det är verklighet för så många andra.

Dyngförkylning, vik hädan!

Av rubriken att döma så förstår nog de flesta att jag drabbats av en förkylning som är av minst tredje graden. Inte jättehög feber men totalt sänkt och hela huvudet impregnerat med snor, på insidan vill säga. På utsidan känns det bara inkapslat. Det är femte dagen och jag är rejält less. Den här bloggen ska ju handla om positivt tänkande, att hitta guldkornen i det lilla. Jag måste erkänna att det är svårt i det läge jag befinner mig nu. Kanske måste vi ha sådana här stunder för att kunna uppskatta det oansenliga i vardagen, det där självklara som vi sällan tänker på eller ens lägger märke till. Jag har i alla fall fått mycket tid till att fundera de här senaste dagarna. När det enda man kan göra är att ligga på soffan och blunda, för det är vad jag har gjort, då hinner man långt i tankarna.

Jag har verkligen...

...undrat varför jag hade den där lyxkänslan när jag var ledig. Jag bara städade och gjorde tråksaker. Ändå var det så otroligt skönt. Det jag har kommit fram till är att det måste ha att göra med tid. Jag fick loss en massa tid jag inte hade haft om jag hade jobbat och hade helt plötsligt tid för att göra de där sakerna, i min takt. Å så hade jag tid att göra det ordentligt. I största allmänhet så deltar vi i det här stressiga samhället av bara farten. Till och med när vi är lediga, dvs inte är på jobbet, är vi jämt på väg någon annanstans. Att bara vara i nuet existerar inte. Visst är det kul med fart och fläkt men vi behöver också den där stunden av stillhet när det inte händer ett endaste något för att må bra.


Ju mer jag tänker på hur mitt liv ter sig desto mer fundersam blir jag om det här verkligen är rätt. Hur vill jag ha det? Hur vill jag leva? Jag är faktiskt ganska klar över det, när jag tänker efter så vet jag ju. Jag ska bara få till en plan över hur jag ska gå till väga för att kunna åstadkomma det.