Nu tappade jag...

...bloggandet fullständigt. Det är en månad sedan senaste uppdateringen. Jag vet inte om det är någon överhuvudtaget som bryr sig om att jag skriver. Det står i statistiken att min blogg visas flera gånger varje dag. Samtidigt så visar markeringarna på världskartan att det är ryska läsare. De förstår väl inte ens bokstäverna? Nåja, jag deppar inte. Det är mest för min egen skull jag gör det här. Dagbok har jag skrivit periodvis så länge jag kunnat skriva. Det tänker jag fortsätta med men just nu är det i elektronisk form och därför även lite mer offentligt innehåll.

Så, den senaste månaden har jag först ägnat mig åt att vara sjuk. Å sedan har jag ägnat mig åt tillfrisknande. Jag var hemma en vecka från jobbet. Det var länge sedan jag var så sjuk så jag var hemma överhuvudtaget. Med facit i hand så borde jag ha varit hemma veckan därpå med. Det hade kostat mig ett läkarbesök men det hade det varit värt. Men jag är väl inte den smartaste av alla när jag själv är sjuk.

Varför är det så lätt att vara klok när det gäller andra? När det händer mig själv något blir det helt kaos i huvudet. Ta bara situationen när Martin hade fått sin stroke och jag fick meddelandet. Naturligtvis skulle jag ha packat i hop på jobbet och gått hem. På jobbet gjorde jag nämligen ingen nytta. Jag skulle ha rusat hem och kastat ner lite kläder i en väska och tagit tåget till Falun på en gång. Istället stannade jag kvar och bara var i vägen för att nästa morgon bege mig iväg dit. Ska jag aldrig lära mig?