För ett ögonblick...

...stannade värden. Allt stod stilla. Jag hörde Martin stämma i telefonen och jag förstod genast att något var fel. Han talade med sluddrigt tal om att han var på väg i ambulans till Falu lasarett, att han kännt sig konstig i huvudet och sedan upptäckt att han inte kunde prata ordentligt. Hans arbetskamrater var rediga nog att genast skjutsa honom till vårdcentralen där personalen omgående beställde en ambulans.

Det knöt sig i magen på mig, jag ville inte ta in det jag just fått veta. Att koncentrera sig mer den dagen gick inte. Innan dagen var slut hade jag hunnit prata i telefon med både "när och fjärran", "höger och vänster" samt "hög som låg". Allt kändes som ett enda stort kaos. Martin var inlagd på lasarettet och allt tydde på att han hade fått en stroke. Jag bokade tågbiljett till morgonen därpå. Likaså bokade jag hotellrum. Jag hittade ett billigt hotell bara ett stenkast från lasarettet. Jag bokade tre nätter.

Tidigt, tidigt på torsdagen gav jag mig iväg från Järna och drygt fyra timmar senare var jag i Falun. Jag checkade in på hotellet och begav mig skyndsamt upp till lasarettet. Där fick jag äntligen träffa Martin och äntligen fick jag krama om honom. Han berättade vad som hänt och vad de gjort för undersökningar på honom och vad han väntade på härnäst. Han låg fortfarande inne på en övervakningssal och han hade EKG kopplat. Jag hade tagit med rakgrejer till honom och han konstaterade lättad att hans vänstra hand var det inget fel på. Däremot var det värre med den högra och att skriva. Några bokstäver gick bra men sedan blev det bara ett rakt sträck. Att skriva på datorn gick inte heller särskillt bra men bättre.

Ytterligare en massa tester utfördes men sedan beslutades det, enligt mig, väldigt hastigt att han skulle få åka hem. Men hallå, jag hade bokat rum i tre nätter. Aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat tro att de skulle skicka hem honom dagen efter att han kommit in med en stroke. Skyndsamt ringde jag hotellet och dröm om min förvåning när jag fick besled om att jag inte behövde betala någonting. Jag hade ju i princip bara lämnat in väskan.

Tim, Martin son, kom och hämtade och vi handlade på vägen hem så vi skulle slippa åka ut på fredagen. Så blev det inte. Martin behövde nikotinplåster. Han gör allvarliga försök att sluta röka och det går inte utan hjälp. Martin har körförbud så då blev det jag som fick sätta mig bakom ratten. Jag har kännt mig som en bättre bilförare förr. Nåväl, vi passade på att handla lite mer när vi ändå var ute. På lördag var vi också ut en sväng med bilen och köpte ett V75-andelssystem som vi fakiskt fick en några 6:or och en hel drös med 5:or på. Det var kul! Martin var så pass pigg att vi tog beslut om att jag skulle boka hemresa till idag. Den fick jag för 19 kr!

När jag satte mig på bussen och fick lite tid till reflektion började tårarna att rinna. Stilla rann de ner för mina kinder och jag grät tyst över det som hänt. Tursamt nog hade jag dubbelsäte för mig själv och kunde titta ut över landskapet medan jag fick utlopp för min förtvivlan samtidigt som jag sände en tacksamhetens tanke till högre makter över att det ändå gått så bra som det gjort. Det blir en lång och mödosam väg tillbaka för Martin. För alla inblandade blev det en påminnelse om att livet är ändligt och den här gången behövde vi bara nosa på döden.

Full fart skulle...

... kunna sammanfatta den här helgen. Än känner jag inga förkylningssymptom och blir jag sjuk nu så är det inte tvillingarna som smittat mig. Det blev en intensiv vecka på jobbet och jag hann mer än jag hade vågat hoppas på. Fredagen avslutades med att jobba övertid. Martin fick komma och hämta mig. På lördag såg vi till att vakna i tid för att åka på Antikmässan i Älvsjö. Det var som att vara på en gigantisk kvalitetsloppis. Jag hittade en skulptur formgiven av Stig Lingberg som jag gärna ville ha. Det var bara det att den kostade 19 000 kr. Det fanns en mindre variant som bara kostade 5500 kr men även den var för dyr för min plånbok. Den största aha-upplevelsen blev ändå att mina glöggmuggar i glas som jag väl har en 3-4 stycken av och som jag fått av en arbetskompis som, liksom jag gör nu, höll på att rensa i sina skåp och lådor, kostade 125 kr st!

På tal om att röja och rensa i skåp och lådor. Del 1 av min rensning av det vita köksskåpet som jag kämpat med den senaste tiden är nu klar. Jag kan öppna skåpluckorna och bara njuta. Det finns fortfarande grejer där som nog kan vara någonannan stans men framför allt är allt skräp borta. Det tog sina modiga timmar att gå igenom sista hyllan. Jag fyllde nästan hela påsen med returpapper.

Under veckan som var läste jag även ut  boken "1984" av George Orwell. En skrämmande framtidsvision skriven 1949 om kontrollsamhället och staten som styr folket med järnhand och hjärntvättar människorna till en foglig massa. Det finns teleskärmar för övervakning i vartenda hem. Det går inte att göra någonting utan upptäckt. Folk skriker mer och mer på övervakningskameror. Om vi inte passar oss kanske det övervakningssamhälle som beskrivs i boken inte är så långt borta även om jag inte tror det någonsin kommer att ske just i den tappningen. Men det skulle inte förvåna mig det minsta om man i en inte alltför avlägsen framtid installerar övervakningskameror hos våra gamla som behöver vård i hemmet. Praktiskt för vårdgivarna att kunna se vad vårdtagarna har för sig och utifrån det bestämma prioriteringsordning för dagen. Å tänk så praktiskt om någon av dessa gamlingar trillar i kull. Inga larmnummer behövs ringas. Allt är ju övervakat via skärm och det är bara för vårdtagaren att invänta hjälp. Nä, hu jeda mig för ett sådant samhälle!

Ibland blir de...

...inte riktigt som man tänkt sig. Jag jobbade förra lödragen och tänkte fortsätta städa på söndagen. Jag hann plocka ner allt från hylla nr 3 så ringde Hanna och var förtvivlad. Hela familjen var sjuk och hon och Magnus behövde hjälp att passa småbarnen. Jag blev där i tre dagar och hjälpte till. Nätterna tillbringade jag hemma. Jag tänkte att om jag skulle ha en chans att hålla mig frisk så fick jag se till att sova ordenligt och ostört. Det blev jobbiga men ändå härliga dagar då jag verkligen kände mig behövd. Å så fick jag städat hos Hanna istället för hemma. Så kom det sig att jag blev fullständigt dagvill. När jag började jobba på onsdag igen så kändes det förstås som måndag. På torsdag kom Martin och på fredag när jag kom hem från jobbet så stod det 6 st röda rosor på bordet i vardagsrummet. På det vidhängande kortet stod det "Tack för sex underbara år". Vi har idag varit förlovade i 6 år men vi visste att vi inte skulle hinna fira så mycket idag så vi hade bestämt att fira på lördag. Nu blev det så att Martin valde att tjuvstarta redan på fredag för att kunna överraska mig.

Igår firade vi våra sex år med att gå på bio. Vi såg "En oväntad vänskap". En fransk feel good-film. Jag blev verkligen glad i hjärtat av att se den. En rullstolsburen man, förlamad från halsen, anställer en svart kille från någon av Paris förorter som persolig assistent. Kulturkrock? Ja, men de har en del gemensamt visar det sig. Se den!

Idag var det dags att skiljas åt igen. Jag verkligen längtar till vi dela vardagen tillsammans. Mitt hopp står till miljöpartiet som vill återinföra friåret. Då vet jag direkt vad jag ska göra.